Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORS. 679
Christi hufvud ses på emaljerad botten bilden af en pelikan. På
korsarmarnes vidgade ändar hafva förekommit särskildt gjutne bilder.
Korset afslutas nedtill med ett flersidigt skaft, som kunde skjutas
ned på en processionsstaf eller stickas in i den i figuren återgifne
foten.
Detta kors har, såsom vi se, en ganska vid fot och har således
alldeles gifvet haft sin plats å ett altare. Men sjelfva korset kan
lyftas upp ur foten för att sättas på en processionsstaf. De två
Näfvelsjö-korsen torde väl i främsta rummet hafva varit processionskors,
ehuruväl de kunnat under mellantiderna hafva varit uppställda på
altaret — de två eller kanske snarare ett. Det är förvånande, att i
en så liten och så afsides liggande kyrka finna två så dyrbara kors.
Det troligaste är väl, att någon rik man haft gods i socknen och
skänkt korsen till kyrkan; det är föga antagligt, att församlingen sjelf
haft råd att köpa sig dylika kostbarheter.
Från 1400- och 1500-talet kan jag icke uppvisa något altare- eller
processionskors. Många kors hafva naturligtvis under
reformationstiden gått förlorade, derest de voro förfärdigade af ädel metall, andra
hafva under den följande tiden genom vårdslöshet försvunnit, hvadan
vi icke med någon säkerhet kunna yttra oss i detta ämne. Men om
många kors från de två nämnda århundradena funnits i våra kyrkor,
borde väl ett eller annat hafva kunnat undgå förödelsen. I de äldre
kyrkorna hade man ett altarekors från gammal tid, och man saknade
derföre anledning att för dem anskaffa något kors under medeltidens
scnaste del.
Jag har således redan nu talat om processionskorsen. Ett slag af
dem finnes dock, som bör särskildt omtalas. I en urkund af år 1444
omtalas ett crux episcopalis dignitatis, alltså ett kors, hvilket utgjorde
ett tecken för biskoplig värdighet. Jag har redan nämnt, att det i
en kedja fästa bröstkors, som bäres af vår kyrkas biskopar, icke bars
af deras romerske föregångare. Här menas ett kors med lång staf,
som vid högtidliga tillfällen bars framför en biskop. Vid ett
unionsmöte, som hölls i Kalmar något före midsommar nämnda år, lät
erkebiskop Tuve från Lund, när han gick genom stadens gator, bära
framför sig ett på en lång staf fäst kors. Tre i Kalmar närvarande svenske
biskopar inlade häremot en protest, de sågo häri ett försök från Lunds
erkebiskops sida att häfda den primatsrätt öfver den svenska kyrkan,
som de lundensiske erkebiskoparne af gammalt hade påstått, men den
svenska kyrkan blifvit allt mera ovillig att erkänna. Erkebiskop Tuve
sade sig icke haft någon ond afsigt med sitt åtgörande, han hade låtit
bära korset framför sig uteslutande af fromt nit och af begär att hedra
den vid mötet närvarande k. Kristofer; komme erkebiskopen af Uppsala
till Danmark, finge han gerna låta bära kors framför sig. Det s. k.
biskopskorset var tydligen åtminstonec den tiden förbehållet åt erke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
