Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690 LITURGISKA FÄRGER OCH MATERIAL.
myndigheterna ej sena att taga emot. Under 1100-talet började man
inom den romerska kyrkan reglementera rörande färgerne. De s. k.
liturgiske färgerne bestämdes då till
hvitt: vid alle Christusfester, vid fester till minne af bekännare
och jungfrur, som icke lidit martyrdöden, vid biskopsvigning, vid
dödsmessor öfver barn o. s. v. samt från julaftonen till åttonde dagen
efter epiphania;
rödt: från pingstaftonen till åttonde dagen efter pingstafton, vid
fester till minne af apostlar och martyrer;
grönt: från åttonde dagen efter epiphania till septuagesima och
under hela trinitatistiden af kyrkoåret;
violett: i början endast å menlösa barns dag och å söndagen lætare
(fjerde söndagen i fastan), sedermera i adventstiden och under den
stora fastan från söndagen septuagesima;
svart: på långfredagen och vid dödsmessor öfver vuxne;
gult: på den hel. Josefs dag och vid den andra julmessan.
Dessa bestämmelser voro dock icke bindande för alle delar af
den romerska kyrkan, och, för öfrigt, jämförelsevis få voro de kyrkor,
hvilka kunde, äfven med anlitande af den fromma offervilligheten,
förse sig med så många uppsättningar af messkläder. Af det
föregående hafva vi dock sett, att förnämligare altaren i större kyrkor
voro i detta afseende mycket rika. Härtill må läggas, att flere färger
kunde förekomma, allt efter mönstrets kraf, dock endast, ifall man
ville vara noga, under förutsättning, att en färg bestämdt framträdde
såsom hufvudfärg.
Äfven för de heliga kärlen voro vissa ämnen reglementerade,
kalken t. ex. skulle vara af guld eller silfver, och silfret borde vara
väl förgyldt, för ciborierna fick äfven koppar användas, men ciboriets
hufvuddel, den i hvilken hostian förvarades, skulle vara starkt
förgylld (i Sverige ofta försilfrad) — regel synes hafva varit att förgylla
hela utsidan af ciboriet. För messkläderna voro linne, siden och
sammet tillåtna, men ej bomull.
I aflägsnare delar af verlden och der fattigdom rådde, fick man
emellertid icke räkna så noga. Vi hafva sett, att ehuru kyrkan
fordrade, att den olja, som användes i lampor, skulle hemtas från
olivträdets frukter, använde man i Sverige själtran, hvilken var lättare
åtkomlig. Man hade under början af medeltiden här i Sverige
svårighet att få det vin, som behöfdes för nattvarden. Påfven Alexander
III (1165—1181) uttalar sitt bekymmer deröfver att somlige prester
drista, i strid mot de apostoliska anordningarna, fira messan med torr
bottensats af vin (cum sicca fæce vini) eller med brödsmulor doppade
i vin. I nattvarden fick intet annat förekomma än bröd och vin
blandadt med vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
