Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAKRAMENTEN: BOTEN. 829
Om han — heter det i biskop Nils Hermanssons stadge från slutet af
1300-talet — innehade andras tillhörigheter, som han sjelf tagit eller
som han köpt eller på annat sätt förvärfvat från personer, hvilke han
visste hafva med våld satt sig i besittning af dem, ville han nu
godtgöra den som lidit skadan eller dennes arfvingar, eller, derest detta
icke längre kunde ske, ville han lemna godtgörelse till de fattige
såsom en frivillig gåfva, icke för att tillfredsställa böner om hjelp?
I erkebiskop Nils Ragnvaldssons stadge från midten af 1400-talet
förekomma i detta afseende mera detaljerade föreskrifter. Der finnes
äfven detta vigtiga tillägg: »De skola icke såsom ersättning bygga
kyrkor, kapell eller kloster eller lemna gåfvor till kyrkor eller göra
testamente, ty full ersättning blir det icke, så vida icke den, som
förlorat något, får det igen.»
Biktfadern skulle vidare fråga den biktande, om han vore villig att
för framtiden afstå från dödssynder, ty annars, ifall ej rätt ånger fanns,
kunde biktfadern ej gifva absolution eller ålägga bot (pænitenica).
Folk i allmänhet skulle bikta ofta, det minsta var att bikta före
påsk eller palmsöndag. Den, som försummade detta, skulle underkasta
sig fasta intill åttonde dagen efter påsk.
De, som begått sådana synder, att de måste bikta för biskopen,
hade att infinna sig i domkyrkan vid någon af de större högtiderna.
Men så många strömmade då till, att biskopen icke kunde räcka till
för alla. Vid dessa högtider skulle derföre i domkyrkan finnas flere
prester, som hade biskopens fullmakt att höra bikt och gifva aflösning.
Under tiden närmast före en sådan fest skulle underrättelse om denna
anordning meddelas i sockenkyrkorna.
Åt den, som låg på dödsbädden, fick presten gifva absolution
äfven för fall, som hörde under biskopen. Men tillfrisknade den sjuke,
var han skyldig att uppsöka biskopen och bikta på nytt.
Ehuru presternes egen bikt icke rör förhållandet mellan kyrkan
och folket, må hon dock här omtalas, i sammanhang med bikten i
öfrigt. Enligt erkebiskop Nils Allessons stadge af år 1297 kan hvar
prest, med prostens tillåtelse, välja sig en biktfader. Senare heter det,
att presten skall, om han begått dödssynd, bikta denna för biskopen
eller för de ombud, som denne sände ut i prosterierna. Dessa ombud
skulle vid återkomsten till biskopen anmäla de prester, som under ett
helt år försummat att bikta sig.
Förhållandet till folket beröres deremot af den föreskriften, att
ingen prest fick höra bikt eller förvalta sakramenten inom en annan
församling utan tillstånd af dennas kyrkoherde. En syndare kunde
derföre icke alltid efter godtycke utse en biktfader, som hade rykte
om sig att vara mild. I större kyrkor, hvarest flere biktfäder funnos,
kunde detta dock ske. 1
1 Reuterdahl, Statuta synodalia, s. 62, 107, 146 f., 156.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
