Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828 SAKRAMENTEN: BOTEN.
förrum, 1 ty presten fick icke vara ensam med den biktande, allraminst
om denna var en qvinna. Bikten fick ej försiggå, när det var skumt
i kyrkan, icke före solens uppgång, icke efter hennes nedgång. Presten
skulle under bikten sänka sina blickar mot marken, så att han icke
hade tillfälle att se den biktande i ansigtet. Den största grannlagenhet
skulle för öfrigt iakttagas. Under biktens förlopp, då den biktande
kanske i början var försagd, kunde biktfadern framställa hvarjehanda
frågor, men de fingo icke gälla annat än ’vanliga synder’. Om
’ovanliga synder’ fick han fråga, endast när omständigheterna gåfvo
anledning dertill, och skulle dervid med synnerlig försigtighet söka få
kännedom om förhållandena enligt versen
Quis, quid, ubi, per quos, quotus, cur, quomodo, quando?
d. v. s. hvem, hvad, hvar, genom hvilka, huru ofta, hvarföre, huru,
när? Det kunde således blifva en ganska grundlig examen. Presten
fick icke fråga efter namnet på någon, med hvilken den biktande syndat,
men väl försigtigt söka utforska hvem det var, om en nunna eller en
gift qvinna eller dylikt — bikten synes i all synnerhet hafva gällt
förbrytelser mot det sjette budet —, om den biktande sjelf nämnde
något namn, var presten skyldig att uppmana honom till försigtighet.
Namn och andra meddelanden, som presten förnummit under bikten,
skulle han hålla hemliga. Hade en hustru bekännt sig skyldig till
otrohet, fick han hvarken direkt eller medelbart låta mannen veta det.
Men äfven andra synder förekommo, och de kunde stundom vara
af svår art. Kände presten sig oviss i något fall, skulle han vända
sig till sin biskop eller till vise män. Förteckningar meddelas å de
arter af mål, som icke fingo af presten behandlas vid bikten. Det är
ej nödigt att här redogöra för dem; de höra mera till framställningen
om de allmänna förhållandena i vårt land, hvilken kommer att intagas
i det sista bandet af detta arbete. Ville någon bikta förbrytelser af
sådan art, måste han naturligtvis hänvisas till biskopen och kunde icke
erhålla absolution af presten.
Denne skulle uppmana den biktande att aflägga en så fullständig
bekännelse som möjligt, framför allt icke bekänna en del synder för
en prest, en annan del för en annan, hvarigenom en rätt uppfattning
af hans själstillstånd gjordes omöjlig.
Under bekännelsens framförande fick presten icke inblanda skämt
eller oförskämdheter. Ville han förebrå, fick han göra det med ett
tecken, en vink eller ett ord.
När bekännelsen var slutad hade presten att fråga, huruvida den
biktande vore villig att, så vidt ske kunde, godtgöra hvad han brutit.
1 Det ligger närmast till hands att med förrummet förstå vapenhuset, man kan
ock tänka på det rum, som stundom fanns vester om kyrkan i tornets nedersta
våning. Men såväl detta tornrum som vapenhuset vorto i regeln så små, att
de som befunno sig i närheten af biktfadern och den biktande svårligen kunde
undgå att höra åtminstone en del af det som sades, hvilket icke kunde tillåtas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
