Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
850 FÖRBUD OCH BANNLYSNINXNG.
då den enskilde uteslöts ur församlingens gemenskap genom
bannlysningen. Den inhemska, fäderneärfda författningen, återgifven i
landskapslagarne, kände till fall, då den enskilde genom förbrytelser ställde
sig utanför det lagordnade samfundet. Man kunde ock blifva utestängd
från det kyrkliga samhället. Denna betydelse har ordet excommunicacio,
hvilket var den latinska motsvarigheten till ordet bannlysning. Jämte
bannlysa förekommer äfven bandsätta.
Innan man tillgrep ctt så ytterligt hårdt straff, hade man i vissa fall
en lägre straffgrad, nämligen att afstänga från bruket af nattvarden,
d. s. k. förbudet. Den, som fått ett sådant, kallades på latin interdictus.
Feörst behöfdes varningar. Om någon befunnits skyldig till oseder
(Östgötalagens kristnubalk kap. 21), skulle den, som sett det, anmäla
det för presten. Denne skulle under de tre näste söndagarne stå i
kyrkdörren och säga till det samlade folket: »Det och det målet har
blifvit begånget i min socken, nu bedjer jag den skyldige söka mig
och rätta sig med Gud.» Gör han ej detta, skall presten gå hem till
honom, bedja honom rätta sig och säga: »Jag har kallat dig» Nu
vill han icke rätta sig. Då skall presten taga dem, som förvara
kyrkans gods [kyrkvärjandene eller kyrkodrottnarne], gå hem till honom
och bedja honom rätta sig. Fortsättningen må vi lemna, då denna
innefattar tekniske lagformer. Icke alltid torde man hafva iakttagit
detta långvariga förfaringssätt. Samme lag (kap. 29) tillägger: »För
dessa mål skall en man stämmas för kyrkodörr: varder presten eller
vigd man slagen, sådant som gäller hjonelag, om någon bonde sitter
qvar med sin tionde. I Upplandslagen säges (kyrkobalken kap. 13):
»Biskop eller prest må ej sätta någon i förbud annat än för dessa
mål: för brytande af skrift, angåcnde tionde, kyrkliga tillagor och
prester samt alla andliga mål.»
För den fortsatta behandlingen lemnar Södermannalagen
(kyrkobalken kap. 10) närmare detaljer: »Nu kan en man varda saker, då
låte biskopen tillmana honom med bref en söndag, en andre och en
tredje att göra rätt och gå under skrift. Vill han ej göra rätt och
ställa sig efter biskopens bud inom tre söndagar, då har biskopen
fjerde söndagen våld att sätta honom i förbud. Sitter sedan i förbud
tre söndagar, böte tre mark för hvar söndag. Sitter sedan vidare i
förbud hele jämnlången (hela året), böte han ej mera för förbudet.
Vill han ändå ej göra rätt för sig, utan sitter qvar i samma förbud,
då lyse biskopen honom i bann. Sitter han sedan hele jämnlången i
bann, då hafve konungen våld att döma honom under svärdet» Öfrige
landskapslagar hafva enahanda bestämmelser, men icke så detaljerade.
Den bannlyste, som blef rättad med svärdet, fick icke begrafvas i vigd
jord, men hans qvarlåtenskap öfvergick till arfvingarne.
De, som voro satte i förbud eller i bann och således trotsade
kyrkans bud, synas emellertid icke kunnat frigöra sig från begäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
