Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852 FÖRBUD OCH BANNLYSNING.
Domare, som vid behandling af ett mål tillsatte nämnd efter nämnd (år 1412).
Personer, som under gudstjenst stanna på kyrkogården och derstädes roa sig.
Om de ej lyda uppmaningen att träda in i kyrkan och närvara vid gudstjensten,
utestängas de från all gudstjenst (Statuta synodalia, s. 191).
Qvinnor, som med vett och vilja gifta sig med prester (1438—1448).
Lekmän, som lefva samman med frillor (1374—1391).
Den, som ej vill vigas vid sin frilla och ändock ej skiljas från henne, uteslutes
efter tre varningar från gudstjensten (Vestgötalagen III, 91). 1
Om förlofvade ej vilja vigas, skall den, som är vållande dertill, ej få deltaga
i gudstjensten under påsk (Vestgötalagen III, 104).
Prester, som äro oäkta söner (d. v. s. söner af prester) och sedan fadren dött,
utan att hafva skrifvit ett testamente, tillegna sig något, som tillhört fadren eller
hans kyrka (1438—1448).
Prester, som erkänna och uppfostra sine söner (1438—1448).
De, som underlåta att för prest eller biskop anmäla, när prester och lekmän
råkat i slagsmål och sedan i all tysthet försonats (1438—1448).
Prester, som icke anmäla dem öfvergånget våld (1438—1448).
De som låta sig vigas strax före förbuden tid, så att bröllopsfesten och
samlaget falla inom den förbjudna tiden (Statuta synodalia, s. 162).
Den som från en sjuk eller död prest undandrager egodelar.
Den prest, som ej under messan å sön- och helgdagar tillkännagifver Uppsala
mötes beslut, att den som varit fadder vid dop äfven kan tjenstgöra vid
konfirmationen, samt att fadderskap vid konfirmation utgör hinder för äktenskap lika väl
som fadderskap vid dop.
Prest, som ej anmäler, att en bannlyst blifvit begrafven å kyrkogården (1374
—1390).
Prester, som af en medbroder, som lefde samman med frilla, mottagit
penningar och icke inom loppet af en månad återställt summan fördubblad. 2
Erkebiskop eller biskop, som åt lekman öfverlåtit någon kyrkas tionde.
Trollkarlar och de som drefvo vidskepelse.
De som röfvade skeppsbrutnes gods.
Förbrytelserna äro af hvarjehanda slag; äfven de mindre kunde,
när de vidhöllos, ådraga strängare straff, än de i sjelfva verket voro
värda. En annan form för det kyrkliga straffet var förbud mot
begrafning i vigd jord. Detta var ett naturligt corollarium till
bannlysningen. I ett fall stod det dock utan sammanhang med bannlysningen,
nämligen i fall af sjelfmord (Statuta synodalia, s. 163).
Kyrkan visade dock barmhertighet i vissa fall. När våld öfvats
mot kyrkan, var våldsverkaren utestängd från sakramentet — hans
äktenskap kunde således ej få kyrklig vigning —, till dess han
återställt hvad han röfvat eller ställt antaglig säkerhet för dess
återställande. Dock fick ej den prest, som kallats till hans dödsbädd, vägra
honom penitens och Christi lekamen, äfven om dessa vilkor icke hade
1 Prest, som trots varningar inom utsatt tid icke vill skiljas från sin frilla,
mister fjerdedelen af den honom tillkommande tionden. Fortsätter han, dömes
han till fängelse och slutligen till afsättning. Frillor, som uteslutits från kyrka,
få sig ålagd en sjuårig penitens; om de ej låta sig rättas deraf, sättas de i ett
strängt kloster eller i fängelse (1438—1448).
2 Biskop, som gjort sig skyldig till samma förseelse, dömdes endast till
suspension.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
