Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBUD OCH BANNLYSNING. 853
blifvit uppfyllda, men presten fick icke taga någon befattning med
begrafningen (år 1385).
Bannlysningen, hvilken icke fick utfärdas i oträngda mål och som
derföre af sockenpresten icke fick afkunnas utan order från biskopen
eller en af denne utsedd ställföreträdare, kunde helt enkelt förkunnas
inför menigheten, men ceremonien kunde göras högtidligare, med
klockringning och med ljus, som tändes och sedermera släcktes:
lågorna trampades ut af prestens biträden. Antydningar om detta bruk
förekomma i våre urkunder.
När någon blifvit bannlyst för det han öfvat våld mot en
prestman, skulle bannlysningen kungöras i kyrkan alle sön- och helgdagar
samt vid offentliga sammankomster och å andra lämplige orter (år
1279).
När andlige blifvit tagne till fångar, voro de, som föröfvat våldet,
liksom de, hvilke understödt dem, och de, som försummat att afstyra
det onda, hemfallne under bannlysning, och denna skulle förkunnas å
sön- och helgdagar i kyrkor, kloster och å andre lämplige orter (1438
—1448). Hade andlige (1) våldfört sig på prester och prestgårdar,
skulle detta gifvas tillkänna genom klockringning i alla kontraktets
kyrkor (1438—1448). De som öfva våld i prestgård äro bannlyste,
bannlysningen kungöres i alla häradets kyrkor och kan försvåras genom
ringande i klockorna och upptända (och släckta) ljus (år 1279).
Konungen var också, åtminstone i viss mon en helig person. Vi
minnas, att k. Magnus ladulås hade vid utgången af 1270-talet att
bekämpa ett uppror, utgånget från stormännens led. År 1279 intogs i
det beslut, som utgick från en det året i Södertelje hållen
biskopssynod, följande stadgande, hvilket för öfrigt senare förnyades: 1
I följd af ett fördömligt och afskyvärdt öfvermod har man icke skytt att
lägga våldsam hand på fursten [konungen], detta öfvermod har genom det sjelfsvåld,
som brist på straff skapat, gått derhän, att man ej skonar det allmänna bästa, ej
heller har afseende för konungens majestät. Någre konungar hafva omkommit i
krig, någre hafva tagits till fångar, någre hafva till och med blifvit fördrifne från
sina riken och tvungits att bosätta sig i främmande land. Hvar och en, som har
sitt förstånd i behåll, förstår, huruledes häraf framkallas många dödsfall, faror och
styggelser. Furstens frid är folkets frälsning och ro, när hans ställning rubbas,
lider rikets bestånd fara, ja, äfven kyrkans lugna ställning rubbas. Vi vilja, så vidt
Gud gifver oss kraft, göra motstånd till sådana faror och fördömliga tilltag. Med
bifall af detta heliga möte hafva vi funnit godt fastställa, att enhvar, som är så
förgäten af sin trohet och all heder, att han dristar sig till att fånga, fördrifva eller
döda detta rikes konung, som blifvit af kyrkan krönt, att vidare de, som gifvit
hjelp eller ynnest till ett sådant företag, skola veta, att de äro bundne af
bannlysning, och aldrig skall någon medlem af detta brottsliga sällskap någonsin blifva
krönt.
1 Jag följer icke här liksom annars i regeln originalets uttryckssätt; detta, troget
återgifvet, skulle låta temligen besynnerligt. Eljes har jag hållit mig temligen
nära till originalens uttryck, för att dermed småningom gifva läsaren ett
begrepp om medeltidens skrifsätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
