Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERDIKT. 855
lingar och iakttaga hvad förut är skrifvet, såvida de vilja utan vidare anmälan få
interdikt öfver deras jord.
Vid kyrkomötet i Arboga år 1412 opponerade man sig mot
våldsverkare af hög rang: i beslutet uppräknas riksråd, furstar, lagmän,
riddare, väpnare, slottshöfdingar o. s. v. De skulle uppmanas att inom
tolf veckor göra rätt för sig. 1 För åläggande af kyrkliga straff kräfdes
tre varningar; af de tolf veckorna skulle fyra räknas som första, andra
fyra som andra, de återstående fyra som den tredje varningen. Derest
efter dessa tolf veckor ytterligare sex förflutit utan att rättelse skett,
skulle interdikt läggas på de ’distrikt eller kontrakt’, i hvilka desse
personer bo eller i hvilka de under färd uppehålla sig.
I den sammanfattning af kyrklige stadgar, som erkebiskop Nils
Ragnvaldsson lät göra (1438—1448), heter det, att länsinnehafvare och
slottshöfdingar skulle, för att återställa frid och endrägt i riket,
taga hand om brottslingar och rätta sig efter föreskrifterna i denna
samling af stadgar, derest de icke ville utsätta sig för att få utan
vidare varning interdikt lagdt på sina områden. Det heter vidare, att
om biskop eller annan andlig man blir af lekmän tagen till fånge och
konungen, om saken underrättad, icke skipar rätt, skall hela landet
läggas under interdikt.
Det är lätt att förstå, att ett interdikt, derest det verkligen
upprätthölls, skulle blifva af stor och genomgripande betydelse för ett land.
Kyrkorna stängdes. Det barn, som föddes, fick icke dop. Nya
äktenskap kunde icke ingås. Den som låg på sotsängen fick ej bekänna sina
synder — liksom, för öfrigt, ingen annan —, fick ej nattvarden, ej
den sista smörjelsen, icke någon välsignelse öfver grafven.
Sammanhanget med kyrkan var löst — och af kyrkan berodde den eviga
välfärden. Allt hopp var således ute.
Vi hafva sett, att kyrkan, när hon pålade penitens af en ganska
svår beskaffenhet, medgaf lindringar. För öfrigt torde särskildt mot
medeltidens slut stämningen bland allmänheten hafva varit sådan, att
man icke fäste så mycken vigt vid kyrkans straffdomar af så vidt
gående art. Huruvida presterne rättade sig efter den allmänna
meningen eller ej, det må lemnas osagdat.
Af den föregående framställningen torde framgå, att det svenska
folket under medeltiden stod i ett mycket stort beroende af kyrkan
— vida större än det, i hvilket vår tids menniskor stå i sådant
afseende.
1 Detta beslut skulle dock icke träda i kraft förr än den 6 januari 1413.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
