Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858 KONUNGEN OCH BISKOPEN.
liga inflytandet, som från kyrkans sida utöfvade inflytande inom staten.
Kyrkans föreståndare, biskoparne, valdes af presterskapet och
lekmännen inom stiftet. Enligt den äldre Vestgötalagen 1 sporde konungen
folket, hvilken det ville hafva till biskop; konungen tog sålunda
initiativet till besättandet af en ledig biskopsstol, folket valde, konungen
insatte den valde medels öfverlemnande af staf och fingerguld, kyrkan
vigde honom. Alltså hade det verldsliga elementet en rätt stor
betydelse, och det torde icke hafva varit omöjligt för konungen att
inverka på de väljande så, att valet blef för honom tillfredsställande.
I de fall, då påfven hade tillvällat sig rättighet att tillsätta biskop,
hade konungen ännu lättare att göra sin vilja gällande. År 1182
utnämnde påfven en biskop i Vestoräs i öfverensstämmelse med
konungens ifriga bön och påfvens tidigare löfte. År 1207 lade sig k. Sverker
II ut for häfvande af det hinder, som stod i vägen för hans kapellan
att intaga erkebiskopsstolen i Uppsala, till hvilken presterskapets och
folkets val hade kallat honom. Den tidens biskopar sträfvade ej heller
efter politiskt inflytande. Den till Vestgötalagen fogade förteckningen
öfver Skara-biskoparne talar alls icke om någon inblandning i statens
angelägenheter. Den mest prisade af biskoparne i Skara, Bengt I
eller den gode, prisas för hans förtjenster om kyrkors byggande
och prydande, hans förökande af biskopsstolens förmögenhet, hans
välgörenhet, hans omtanke för anläggande af broar och vägar. Om
den fjerde biskopen efter honom, Bengit II, anmärkes att han samlade
härvapen, brynjor och sköldar, och han erhåller inga loford. Han
styrde stiftet i början af 1200-talet, då tiderna i Sverige voro ganska
oroliga. Hos påfven synes han hafva varit särdeles väl anskrifven, och
hans anseende var uppenbarligen stort i Sverige. Han var kansler
hos den unge k. Erik Eriksson och torde som sådan haft ett mycket
stort inflytande på riksstyrelsen. De andliges bokliga studier gjorde
det naturligt, att konungarne vände sig till dem, när det var fråga om
att antaga en kansler. De förste kanslerer vi känna voro biskopar.
En våda medförde detta förhållande: man kan misstänka, att
biskopenkanslern var benägen att mera hålla på den kanoniske rätten än på
landets gamle lag. Det är gifvet, att kanslern mera än någon annan
fick blifva en rådgifvare åt konungen.
Biskoparne blefvo medlemmar af konungens råd, hvilket icke alle
lagmän voro, och i rådets skrifvelser nämnas biskoparne före de
verldslige medlemmarne af rådet, ja, till och med före riksföreståndaren,
när en sådan stod i spetsen för regeringen.
Vid midten af 1200-talet ändrades förhållandena. Då drefs det
igenom att ett domkapitel skulle inrättas vid hvar biskopskyrka, och
rätten att välja biskop togs bort från presterskapet och folket och
1 Jfr om biskopsvalen den utförliga framställningen s. 122 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
