Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGEN OCH BISKOPEN. 859
öfverläts åt domkapitlet. Detta lösryckte biskopen alltmera från
lekmännen och bidrog i väsentlig mon till att göra kyrkan till en stat i
staten.
Af gammalt trädde verldslige stormän in i kyrkans tjenst och
vunno inom henne tillträde till de största utmärkelserna. När
aristokratien hade i vårt land tillvällat sig makten, på bekostnad af allmogen,
låg det nära till hands för stormannasönerne å biskopsstolarne att
kämpa med och verka med fränderne i det verldsliga lifvets alltför
ofta oroliga sträfvanden. Birger jarls son, Magnus ladulås’ broder, kan
icke gerna med likgiltighet hafva sett på, huru de politiska
förhållandena utvecklade sig i landet. Han var broderns kansler, och det är
väl han, som i rättegången mot de konungen motspänstige stormännen
talar om den juliske lagen, hvilken var i det svenska rättsväsendet
fullkomligt obekant (DS nr 753). En högboren och mäktig man satt
samtidigt på biskopsstolen i Skara, Brynjulf Algotsson, som styrde sitt
stift ungefär 40 år. Hans fränder deltogo i dagens politiska strider,
och biskopen synes icke hafva kunnat iakttaga den neutralitet, som
hans embete kräfde. Han utsattes för konungens vrede och måste
hålla sig undan, till dess försoning ingicks mot slutet af år 1285.
Biskopen skulle hädanefter ej stå emot konungen eller hans barn med råd
eller hjelp, vare sig offentlig eller hemlig, utan skulle han bistå
konungen och hans barn efter all förmåga i allt som är tillåtet och
hederligt, han skulle ej heller öppet eller hemligt gynna sine bröder eller
andre, som han visste vara eller framdeles kunde komma att veta vara
konungens fiender i något, som kunde leda till konungens skada eller
rikets förderf. Han skulle ej heller tillställa eller låta tillställa inom
eller utom riket något, som kunde skada riket och konungens majestät.
Han skulle, derest han af trovärdige personer finge veta något, som
kunde skada konungen sjelf eller hans barn, derom underrätta
konungen. Bröte han mot dessa förbindelser, egde erkebiskopen i Uppsala
att bannlysa honom, erkebiskopen förklarade ock i ett bref, att han
vore bannlyst genom sjelfva gerningen.
Biskop Brynjulf, mot medeltidens slut förlänad med värdighet af
helgon, gjorde visserligen i sin förklaring ett visst undantag: han ville
icke göra något, som stridde mot hans samvete eller kyrkans frihet
och ordning. Men detta undantag var väl mera af formel natur. I
denne kamp framgick således konungen som segrare, men det var
uppenbarligen i detta fall icke konungen och biskopen, som stodo
gent emot hvarandra, utan konungen och stormannen, hvilken
händelsevis innehade biskoplig värdighet.
På detta sätt fortgick det under den följande tiden. Somlige
biskopar och erkebiskopar skötte sina stift och stodo i vänligt
förhållande till konungen, andre deltogo i stormännens strider och satte sig
emot konungen. Med den framstående erkebiskop Hemming i Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
