Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN FRÅN HEDENDOMENX. 887
1512 uppträdde i Stockholms dominikanerkloster, till hvilket månge
vallfärdade på grund af den i klosterkyrkan förekommande, under
verkande bilden af Christi nedtagande från korset, en munk och
förkunnade, att staden mellan broarna skulle å en viss af honom
uppgifven dag sjunka. Sinnena grepos naturligtvis af förfäran. Månge
öfvergåfvo hus och hem samt sökte sin tillflykt å malmarne, som icke
voro säkrare grundade än den egentlige staden, och å holmarne i
stadens närhet. Närmare detaljer äro icke kända, »men», säger Olaus Petri
i sin krönika, »den profeten, som detta utropade, vard beslagen med
lögn».
Om än sålunda några vigtigare, mera genomgripande anfall mot
kyrkans lära icke synas förekommit hos oss under medeltiden, fanns dock
inom vårt land mycket, hvilket icke kunde af kyrkan betraktas som
alster af renlärighet och som derföre måste bekämpas med de kraftiga
medel, som stodo kyrkan till buds. Dessa irrläror eller rättare dessa
sedvänjor, som berodde på en origtig uppfattning, voro så mycket
betänkligare, som de voro djupt rotade i sinnena. Det var intet mera och
intet mindre än qvarlefvor af den gamle hedendomen. Omvändelsen
till kristendomen af folket i allmänhet var väl i främsta rummet ett yttre
fogande efter nya, mäktiga förhållanden, icke något, som framgick ur
en verklig öfvertygelse. Kyrkan afskydde med rätta den hedna tron
och alle rester af denna. Men den kristnade menighetens sinnen
hade ännu rötter qvar i den gamle hedendomen. Man var emellertid,
hvilket ju var helt naturligt, angelägen att hålla det gamla, vid hvilket
man ännu var fäst, så vidt möjligt insvept i hemlighet, men det
blef helt visst derigenom så mycket vigtigare och kärare. För öfrigt
har ju ett och annat från den hedna tiden gömt sig qvar under loppet
af många århundraden och eger bestånd ännu i dag.
De andlige och de lekmän, som af verklig öfvertygelse antagit den
nya tron, kände naturligtvis lifligt motsatsen mellan det gamla hedna och
det nya kristna. Derföre börjar Vestgötalagen med följande ord: »Christus
är först i vår lag, sedan kristendomen var antagen och alle voro kristne,
konungar, bönder och alle bokarlar, biskopar och alle boklärde män.»
Derefter går lagen genast in på redogörelsen för dopet, genom hvilket
den enskilde upptogs i kyrkans sköte. Någon hänsyftning på
hedendomen förekommer här icke. Skilnaden från denne framhålles
deremot i Gutalagens inledningsord: »Detta är först upphofvet i vår lag,
att vi skola neka hedendomen och jaka kristendomen och tro alle på
den sanne, allsvåldige. Guden och bedja Honom, att Han unnar oss
årsväxt och frid, seger och helsa och det, att vi må behålla vår
kristendom och vår rätta tro och vårt bebyggda land och att vi må hvar
dag i alla våra gerningar och i vår vilja syssla det, som är Gud till
dygd och är vårt största tarf till både kropp och själ.» I första
kapitlet af den till Gutalagen fogade Gutasagan berättas om en forntid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
