Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS SUNESSONS HEXAEMERONXN. 893
menskliga, menniskans son är också evig, äfven Fadrens Son led. Men
den icke menskliga naturen får icke sägas i egentlig mening pint,
dödad eller korsfäst, den menskliga naturen får icke sägas vara
syndaförlåtande, allsmäktig, allvetande. Men de två naturerna äro
oupplösligen förenade, det menskliga är något bestämdt, men finnes till
blott i och med guddomen; till och med i lidandet och döden, då
själ och lekamen skildes åt, skildes icke Gud och menniska.
Vid verldens frälsning gick till på samma sätt som vid skapelsen,
guddomen verkade från Fadren genom Sonen. Den oändliga
förtjensten i lidandet tillkommer Christus som Gud, icke som menniska.
Christi dyrbara blod frälsar. Hans död gör rättfärdig, Han gör till
fylles för syndarne, Hans lidande för vår skuld måste framkalla
genkärlek. Genom fallet hånade menniskan Gud och uppsade Honom
trohet, beröfvade Honom Hans ära. Hon måste, för att blifva frälst,
betala Honom igen hvad hon röfvat, hon måste göra fullt, men det
förmådde hon slätt icke. Men genom menniskan Christus, i hvilken
Gud var, fick Gud igen det från Honom bortröfvade. Djefvulen hade
genom synden fått rätt och makt öfver menniskan, blott en menniska
kunde härifrån frigöra menniskan, ty hade Gud gjort det, skulle det
hafva sett ut som ett våld utöfvadt mot djefvulen. Då kom en helig
menniska, i hvilken intet fanns, som förtjente korsets död, Hans
menskliga natur satt som mete på kroken, hvars skarpe, dolde spets var
Hans guddom. Satan förgrep sig på Honom och blef besegrad, men
dermed fick han hvad rätt var, i det han miste sin makt, derföre
kunde han icke klaga. Kunde Christus gifva sitt lif på grund af en
skapad makt eller på grund af Guds eviga makt? Det måste vara en
skapad makt, ty vore den evig, då kunde äfven Fadren dö.
Christus slog ned för att frälsa de gamle troende, som, salige i
hoppet, bidade efter fäderneslandet. Efter uppståndelsen
framblomstrade Hans kött herrliggjordt, likväl kunde man röra vid det och
känna det. Xu är den förklarade Herren och Konungen källan till de
fyra evangeliets floder. När Han kommer åter i fulländningen, skall
Han öfverlemna sin Fader riket och leda alle sine till evig åskådning.
Menniskan, Gudsbelätet, synd och frälsning, lif i tro och kärlek.
Hos Adam funnos före fallet tvänne ting, Guds beläte och Guds
liknelse. Till Gudsbelätet höra naturgåfvorna med förnuft och fri vilja,
heèrradömet öfver skapelsen och en naturlig odödlighet, hvilken icke
utestängde behof af föda. Gudsbelätet var utprägladt i kroppen,
framför allt i det herrliga anletet, som ser uppåt mot himlen och dennes
stjernor och beskådar Skaparen i Hans skapelse. Med dessa
naturgåfvor var menniskan blott en själsmenniska (animalis), utan skuld
och utan dygd, sväfvande mellan båda, skör som ett glas, ett barn,
som kan stå, icke en vuxen, som kan motstå, ty Gudsbelätet har ännu
icke tagit form. Formadt blef det först genom att taga mot nåde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
