Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
910 FRU BIRGITTAS UPPENBARELSER.
salige ser på en annan eller blott tänker på honom, far hans tanke
genom dennes både kropp och själ. Vi förstå hvarandres hjertan.
Här följer själen kroppen, men der är det omvändt, der är kroppen
själens välbehagliga redskap, kroppen har ej mera behof af föda,
glädjen i Gud störes icke af åsynen af de ondes straff, äfven i detta
är Herren förherrligad. När tiden är förgången, då kommer den
söndag, som ej har någon afton och som med rätta heter söndag, ty
då skiner solen evinnerligen öfver all verlden utom i helvetet, då
skiner den signade solen, Guds åsyn, för hvar god man evinnerligen.
Fru Birgitta Birgersdotter hade stått i mycket nära beröring med
magister Mathias. Som han omfattade hon kyrkans tro och lära med
det varmaste intresse, som han hade hon ett poetiskt sinne. Lika litet
som han har hon lemnat en systematisk framställning af kyrkans lära.
Hvad hon i detta afseende tänkte få vi leta fram ur hennes märkliga
uppenbarelser. Äfven här har Hammerich bragt de olika uttalandena
i ett sammanhang, och som han gjort det på ett förtjenstfullt sätt,
följer jag honom. Hvad skulle det tjena till att vinnlägga mig om
en i viss mon nyanserad framställning? Hufvudsaken hade blifvit
densamma.
Gud och Hans väsen, treenigheten. Jorden, som bär frukt, och
himlen, som gifver regn, de grönskande träd och de blomstrande örter,
alla de tusen djur, som bevaras hvart i sin art, ljuset, som upplyser
allt, bära vittne om en skapare och en försyn. Från åskådningen af
det skapade, öfver hvilket hon är hänryckt, sluter hon till Skaparens
skönhet. Samvetets röst, uppenbarelserna af Guds rättfärdighet och
miskund i historien, Hans gerningar genom de helige bevisa, att Han
är till. »Djefvulen, säger Herren, rädes och känner mig vara Gud,
men menniskorna se allt, och likväl se de icke mig, de hafva starr i
ögonen.»
»Jag är den jag är», säger Herren. Han är öfver, utom och inne
i allt, håller allt, men innehålles af intet, det närvarande, det förflutna,
det tillkommande är i Honom såsom i en punkt. Då hans guddom
omfattar allt, är Han sjelf ofattlig, ty endast det ändliga kan begripas.
Det är derföre förmätet att vilja fatta Honom med förnuftet och likväl
bor Han i hjertat, det lilla stycke kött. Derigenom blef det mystiska
skådandet af Honom en möjlighet. Gud är dygden, kärleken, godheten,
sanningen, makten, visdomen, skönheten, miskundsamheten,
rättfärdigheten. Miskundsamheten är i rättfärdigheten och rättfärdigheten i
miskundsamheten, båda äro i hvarandra, äro oskiljaktiga. Så högt
Gud stiger upp i sin rättfärdighet, lika djupt nedlåter Han sig i sin
kärlek. När menniskorna åtskilja det som är sammanfogadt i Gud
och glömma den rättfärdige, då är kyrkans fall nära. Det vore orätt
mot djefvulen att taga från honom det som tillhör honom med rätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
