Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920 FRU BIRGITTAS UPPENBARELSER.
sig, som segelstenen [magneten] drager jernet, de stå i evig skönhet
med de lifligaste färger som guld och ädle stenar och tindra för hele
min himmelske här.» Men hur ofta möter icke den, som predikar det
rena ordet, vantrogna hjertan, hur ofta anklagas han ej som lögnare?
Den, som säger skriften vara falsk, skall aldrig se Guds anlete.
Birgitta tolkar bibeln allegoriskt. Hon uttalar sin sorg deröfver
att bespottare med flit missförstå Christi ord i skriften. Ån talade
Han som Gud, än som menniska, än dunkelt och i liknelser, än klart
till och med för den enfaldigaste. Hon plågades stundom af tvifvel,
i synnerhet på grund af olikheterna i de fyra evangelierna, men hon
lugnade sig. Den Helige ande utdelar ju sina gåfvor på olika sätt.
Än stiger Hans vågskal upp i det menskliga hjertat och fyller det
med glädje, än sjunker hon, och Han tillåter att själen blir invecklad
i svårigheter och störd af tvifvel, ja, förmörkas, förhärdas och
hemfaller under kätterska villfarelser. Allt detta ligger i Guds
outransakliga råd, den troende menniska, som finner sig midt i ett virrvarr,
skall icke förtvifla deröfver. Hur stora än olikheterna äro mellan
evangelisternes framställningar, kunna de likvisst förklaras. Någre
återgifva nämligen Christi tal ord för ord, andre redogöra blott för
innehållet, nägre skrifva hvad de hafva hört, men icke gjelfve upplefvat.
Olikhet finnes också i sättet att begagna ämnet: en sätter det sista
först, en annan ordnar i tidsföljd, någre förtälja mest om Christus som
menniska, en mest om Honom som Gud. Men de evangelier, som
kyrkan erkänner, äro alla sanna.
Det romerska systemet meddelar en formlig topografi öfver
skärselden och helvetet. Birgitta gör på samma sätt. I skärselden åtskiljer
hon tre pinograder. I det nedersta rummet, som är bygdt öfver en
helvetesugn, finnes på samme gång hetta och köld, elden uppfyller
alla den fördömdes ådror och porer, han står och porlar i dem, än upp
än ner, liksom vattnet i ett rör, men hans hud är det oaktadt så kall,
att redan anblicken genomisar Birgitta, under det att etter rinner ut
af tusen sår och utbreder en förfärande stank. Hetta och likväl köld,
lågor och likväl evigt mörker, skam och osäglig fasal Men icke ens
här är miskundsamheten utestängd, de lefvandes böner hjelpa den döde,
engeln hugsvalar själen och mildrar hennes plågor. Då infinner sig
genast den onde anden och förmörkar den pinades ande, så att han
likväl icke vet, om han någonsin skall kunna frälsas. I den andre
graden är plågan mindre, här renas de döde, ’till dess guldet blir renare’.
I den tredje graden är det utmärkande draget en stor brist på krafter,
liksom hos dem, som komma upp efter en dödlig sjukdom, de känna
ingen pina, men se icke Guds åsyn. Här vistas de fleste kristne, de
fromme hedningarne och Judarne, äfvensom de odöpta barnen. Om
dessa sistnämnda yttrar Christus: »Som solen skiner in i ett rum och
här ses med brutne strålar, medan hon ses i sin fulla skönhet endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
