Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 9. Klostren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930 CISTERCIENSERNE.
kluniacenserbröder uppstego på påfvestolen, Gregorius VII, Urban II
och Paschalis II. Påfvarne öfveröste orden med privilegier.
Generalabboten i Clugny fick rätt att bära biskopliga insignier, ja likställdes
med kardinalerne. Hufvudklostret var synnerligen storartadt. År
1245 kunde klostret inom sine murar mottaga påfven Innocentius IV
med hans följe, konungen af Frankrike med följe, flere andre furstar,
en mängd prelater och riddare, utan att någon inskränkning behöfde
göras i det utrymme, som i hvardagslag var tilldeladt bröderne. Kyrkan
var utstyrd med en öfverflödande lyx. Detta var i sig tecken till
affall från den stränge ordensregeln. Förfallet uppenbarade sig ock
redan i början af 1100-talet. Abbot Peter den vördnadsvärde (1121—
1156) visste att råda bot för det börjande förfallet, han styrde sitt
kloster med vishet och kraft, upplifvade den gamla ordningen med en
del skärpte tillsatser (allt köttätande var förbjudet, på fredagarne fick
man icke äta något fett) och bragte hufvudklostret och hele orden till
nytt anseende. När han blef abbot i Clugny, funnos der 200 munkar,
när han dog hade antalet stigit till 460. Nya kloster hade blifvit
uppförda, bland dem ett i en förstad till Konstantinopel, ett på berget
Tabor, ett i Josafats dal. Men efter Peters död började förfallet åter
gripa omkring sig.
Näste orden, med hvilken vi hafva att sysselsätta oss, cistercien.-
serne, var en utsöndring från benediktinerorden. Det är den gamla
historien: det inrotade, ständigt sig stegrande förfallet, denne gång
hos Frankrikes benediktinermunkar. Den högbördige Robert, asket,
med benägenhet för svärmeri, sökte fåfängt reformera. Sedan sökte
han skapa på nytt. Detta lyckades honom med afseende på klostret
Cistercium eller Citeaux, som han grundade i en ödemark i trakten
af staden Dijon. Sjelf måste han lemna denna stiftelse, för att återgå
till en något tidigare, der lifvet och verksamheten icke voro honom
synnerligen angenäma, men klostret Citeaux utvecklade sig under
andres ledning. Det stiftades å den hel. Benedikts dag år 1098, och
redan år 1100 tog påfven det under sitt särskilda skydd. Det gick
dock i början långsamt med denne nye orden, som skulle vara
benediktinerorden återförd till ursprunglig renhet och kraft. Ur det af
Robert bildade klostersamhället trädde en och annan ut, bortkallad af
döden, men ingen ny trädde in. Det såg ut, som om hela stiftelsen
trots eller kanske i följd af det höga mål det fått sig ålagdt skulle helt
enkelt dö ut. Då uppenbarade sig en dag år 1113 en skara män
utanför klostrets port, anförd af den 22-årige Bernhard, ättling af en
närboende framstående familj, och de begärde inträde att få lefva efter
cisterciensernes stränge regel. Detta lockade till efterföljd, och till
sist blef utrymmet i Citeaux för knappt. Redan två år derefter
anlades i en enslig dal inom nordvestra Burgund ett dotterkloster, som
fick namnet Clara vallis, den ljuse dalen, eller Clairvaux. Den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
