Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 9. Klostren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CISTERCIENSERNE. 931
stiftelsens abbot blef den 24-årige Bernhard, efter tvänne års
uppfostran och vistelse i moderklostret. Men han var ock en af sin tids
störste män, och det var han, som gaf cistericenserne en maktställning
inom kyrkan och inom den kristna verldens olika land. Utom
Clairvaux stiftades tre andra kloster, La Ferté, Pontigny och Morimond.
Alla dessa första fyra dotterkloster blefvo sedan mödrar för nya
klosterstiftelser, hvart och ett af dem blef hufvudet för en hel familj
af kloster. Man förde inom denne orden noggranna slägttaflor öfver
de olika familjerna. Sex år senare hade åtta nya kloster uppstått, och
då — år 1119 — affattades den nye ordens store grundlag, den s. k.
charta caritatis, kärlekens urkund. Abboten i Citeaux var ordens
generalsuperior, närmast honom stodo abboterne i de fyra första
dotterklostren. Ordensstyrelsen lades i händerna på 25 definitorer, bland
hvilke abboten i Citeaux var ordförande. Inom Citeaux-familjen utsåg
han fem abboter till inträde i definitorkollegiet. Abboterne i de fyra
första dotterklostren voro sjelfskrifne medlemmar i kollegiet. Hvar och
en af dem utsåg inom sin familj fem abboter, af hvilke abboten i
Citeaux egde att stryka en. Den lagstiftande och afgörande
myndigheten tillkom generalkapitlet, som årligen hölls i Citeaux och till
hvilket i början infunno sig ordens samtlige abboter. Denne
ordensregel framlades för biskoparne i de stift, inom hvilka år 1119
cistercienserkloster förekommo, och blef af dem godkänd. Inom ett nytt
stift anlades aldrig ett kloster, utan att biskopen på förhand hade
förklarat sig erkänna grundregeln. Härmed voro ordens angelägenheter
fullständigt undandragna inblandning från biskoparnes sida. Redan år
1119 erhöll grundregeln påflig stadfästelse. Att den sålunda fast
bildade orden vann storartadt uppseende och stor tillslutning var en följd
af Bernhards af Clairvaux storartade personlighet — storartad trots
de fel, som hos honom förekommo. Inom orden kunde alle de, som
önskade helig tukt och tillfredsställelse för benägenhet för andligt
svärmeri, få ett efterlängtadt tillfälle att finna ro och en med denna
förenlig verksamhet. Men äfven utom klostren var Bernhard verksam.
Han ledde den svärmiska rörelse, som förekom utanför klostrens
helgade murar. Han predikade korståg. Han drog riddareordnarne
in i närmare förbindelse med kyrkan. Han uppträdde energiskt mot
allt hvad han räknade för kätteri bland teologer och lekmän. Han
kämpade för erkännande af påfvens makt och myndighet. En hans
lärjunge blef påfve under namnet Eugenius II. Det är under sådana
förhållanden icke underligt, att cistercienserne emellanåt kallades
bernhardiner. Så skedde äfven i Sverige.
År 1151 funnos 500 cistercienserkloster. Ett generalkapitel
förböd upprättandet af flere kloster — man fann förmodligen att ett
ännu större antal skulle försvåra den allvarlige kontroll, som kräfdes
för upprätthållande af ordens renhet —, men detta hjelpte icke: vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
