Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 9. Klostren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIGGAREORDNARNE. gi7
den fransyske, hvilket sedermera blef det vanliga i stället för det, som
han mottagit vid dopet. Under ungdomstiden njöt han i fulla drag af sin
tillvara, hängaf sig åt nöjen och yppighet. Genom en svår sjukdom (år
1207) bragtes han till allvarlige tankar och sökte ensamheten för att
vinna klarhet. Han trädde samtidigt i menniskokärlekens tjenst och
hängaf sig åt vården af sjuke, i främsta rummet af spetälske, hvilke af andre
undvekos. Under en vallfärd till Rom ställde han sig utanför
kyrkornas portar och samlade allmosor för de fattige. Derunder tyckte
han sig förnimma en guddomlig uppmaning att återställa Guds kyrka.
Alltid benägen för ytterligheter, sålde han sin häst för att lemna
lösesumman åt en prest, men han nöjde sig ej dermed, han tog äfven
varor tillhöriga fadern och sålde dem för att kunna öfva välgörenhet.
Under en tid af två år, som han egnade åt förberedelser för den
kommande verksamheten, hörde han en gång en predikan öfver Mathei
evangelium kap. 10 v. 9 och 10, och dessa bibelord utöfvade på honom
samma mäktiga inverkan, som de något tidigare utöfvat på Peter
Valdes. Han afsade sig allt, som hörde till lifvets behag och
beqvämlighet, gick groft klädd, utan skor, med staf och väska, med ett rep om
lifvet, och hängaf sig nu åt en energisk missionsverksamhet.
Franciscus kunde för egen del försaka, men han var ock mäktig af en
brinnande kärlek, hvilken han egnade i främsta rummet åt de fattige
och bedröfvade. Det var icke endast de små inom det menskliga
samhället, för hvilka han hyste kärlek. Äfven för foglarne under
himlen, djuren på marken och fiskarne i hafvet intresserade han sig
derföre att de voro af Gud skapade lika väl som menniskan.
Francisci nya lif väckte naturligtvis uppmärksamhet, de fleste
begabbade honom, en och annan slöt sig till honom, lefde med honom
i ensamheten och verkade med honom bland folket, framför allt bland
de fattige. År 1210, då han hade elfva följeslagar, utarbetade han en
gemensam lefnadsregel: hufvuduppgiften var predikan, hvilken skulle
utöfvas oberoende af menniskors omdömen — visades någon bort.
skulle han tiga och hemställa straffet åt Gud. De skulle lefva i
djupaste armod, ej besitta någon egendom, ej innehafva penningar, det
för lifvets uppehälle oumbärliga skulle de tigga samman. Den, som
hade lärt ett yrke eller att utöfva en konst, fick fortsätta, men aldrig
för sitt arbete begära penningar, endast de nödvändigaste lifsmedlen.
Alle voro skyldige det gemensamma öfverhufvudet ovillkorlig lydnad.
Med qvinnor fingo de icke umgås. Men trots alla försakelser skulle
de alltid se glade ut och framför allt sörja för de fattige; för att
hjelpa dem fingo de, om det ej gick på annat sätt, stjäla. Som
kännetecken på deras ödmjukhet skulle de kallas mindre bröder ( fratres
minores), och öfverhufvudet skulle benämnas den allmänne
tjenaren (minister generalis). Denne regel framlades för Innocentius
III och erhöll, efter någon betänklighet från hans sida, ett muntligt
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
