Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Den västeuropeiska medicinen under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand till Languedoc och därifrån till Italien och det
övriga Europa.
Ehuru den salernitanska skolan redan på noo-talet
gjorde bekantskap med araberna; stod hon dock rätt
länge emot de nya inflytelserna, främst Avicennas
spetsfundigheter, vilka den i grund och botten var ur
stånd att begripa. Dock vann den genom araberna
utbildade grekisk-romerska medicinen slutligen också i
Salerno herravälde: den enkla hippokratiska dietetiska
och avvaktande behandlingen ersattes i väsentlig grad
med den mångfald av sammansatta läkemedel, som
bildade den arabiska medicinens särtecken.
Detta framgår utan vidare av receptformlerna i det
av Nicolaus Praepositus ( i ioo-talets förra hälft)
utarbetade a n t i d o t a r i u m, som för övrigt utgjort
grundvalen för alla senare farmakopéer.
Angående salernitanernas allmänna uppfattning av
läkarkallet må några uttalanden här anföras.
En erfaren läkare bör i allt söka efterlikna naturen,
ty hon är den, 90m utför arbetet, läkaren är endast
hennés tjänare.
Den sjuke bör uppmanas att göra sin bikt, innan
läkaren sett honom; gör man det senare, kunde den
sjuke därav komma på den tanken att hans tillstånd
vore farligare än det i själva verket är.
För att vinna den sjukes förtroende och kunna
imponera på honom, är det i sin ordning, att läkaren hos
hans anhöriga på förhand förfrågar sig om de
sjukliga symtomen.
i en före den salernitanska skolans uppkomst
författad skrift, vilken ndg också i Salerno tjänade såsom ett
rättesnöre för läkarens uppfattning av sina skyldigheter
säges, att läkaren i lika hög grad bör bemöda sig om
fattiga och rika, om slavar och fria, ty för alla är
läkekonsten en och densamma. Om honorar icke erbjudes,
må sådant ej fordras, ty detsamma kan, huru högt det
än må vara, dock icke uppväga läkarens välgärningar.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
