Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Den västeuropeiska medicinen under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fundiga definitioner och dialektiska meningsutbyten
angående grundbegreppen eller ock av ändlösa
utläggningar av äldre författare. I detta virrvarr drunkna
de för resten mycket få egna iakttagelser, som
vederbörande auktorer meddela.
Även undervisningen gjordes till yttersta överdrift
dialektisk med suveränt förbiseende av verkligheten.
Märkligt nog uppträdde under medeltidens senare
århundraden, börjande från 1200-talet, vid sidan av de
arbeten, i vilka man sökte att till inbördes
överensstämmelse bringa olika auktorers varandra motsatta
åsikter, en form av medicinskt skriftställeri, som
principiellt innebal mycket goda löften, om än dessa icke
på länge i önskvärd grad infriades. Det var de s. k.
C o n c i 1 i a, beskrivningar av enstaka sjukdomsfall,
som iakttagits av vederbörande författare. Dock var
icke ens 4enna återgång till en förnuftig empiri,
såsom vars’ tidigaste representant den ovan anförde
Thaddæus Alderotti nämnes, i stånd att göra
vetenskapen något istörre gagn, ty med förevarande
iakttagelser inblandades de massor av haltlösa iakttagelser
och de brokigt sammansatta recept, varmed författarna
älskade att utrusta sina meddelanden. Dock funnos
också de, vilka i likhet med Mikael Savonarola
(1390—1462), farfader till den ryktbare refonnatorn,
vågade framhålla, att erfarenhetsrön vore nyttigare
än dialektiska spetsfundigheter.
Redan under förra hälften av 1100-talet stod
medicinen i Montpellier under det arabisk-judiska
inflytandet. I viss motsats mot pariserfakulteten, som
alltmera inslog en skolastisk riktning med vårdslösande
av flen praktiska utbildningen, förlorade den
mont-pellierska skolan aldrig empirien helt och hållet ur
sikte, såsom tydligen framgår därav, att hon föredrog
Rhazes framför Avicenna.
Bland de här verkande lärarna nämnes Arnold från
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
