Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medicinens genombrott under nya tiden - 11. Anatomien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hans arbete anslöto sig talrika undersökningar
främst av italienska anatomer, sådana som GabrieIle
Falloppio (1523—1562), Bartholomeo Eustachio
(död 1574), och inom några få decennier hade
anatomien fått en alldeles ny gestaltning.
Detta framgår måhända tydligast av de läroböcker
i anatomi, som under 1500-talet och senare utkommo.
I dessa följde författarna också i det avseendet
Vesalius, att de åt avbildningar beredde tillbörligt, ja
rikligt utrymme, varvid ännu långt framåt i tiden
Vesalius’ inflytande på bildernas anordning och gestaltning
oförtydbart gör sig gällande. Därjämte bemödade man
sig att också ur konstnärlig synpunkt nå så goda
resultat som möjligt. Att olika tiders smak även på detta
område utövade sitt inflytande, förtjänar måhända att
nämnas. Likvisst torde man knappast kunna förneka,
att Vesalius’ bilder i konstnärligt avseende lämna sina
medtävlare långt bakom sig.
I ett avseende voro Vesalius’ bilder rätt
otillfredsställande: han avbildade nämligen blodkärl och nerver
såsom knippen av trådar, utan att till bakgrund för
dem använda musklerna och skelettbenen, vilka dock
bestämma organens form och utseende. Härigenom
hava dessa bilder fått en karaktär av overklighet, som
föga stäimmer överens med de övriga figurerna i
Vesalius’ Anatomi.
Alldenstund de flesta av de många upptäckter, med
vilka den grövre anatomien under, tiden från Vesalius
till slutet av 1700-talet riktades, förutsätta en ingående
kunskap i enskildheterna av anatomien, för att till
sin fulla betydelse uppskattas, kunna endast några få
här omtalas.
År 1622 iakttog Gaspero Aselli (1581—1626),
professor i Pavia, i tarmkäxet och å tarmarna hos
hunden en mängd mycket tunna vita strängar, som
han först trodde vara nerver. En närmare
undersökning lärde honom dock, att här förelåg ett dittills
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
