Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medicinens genombrott under nya tiden - 11. Anatomien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
okänt slag av kärl — de hade dock tidigare
iakttagits av Herophilus och Erasistratus — som
från tarmen gingo till ett paket av körtlar i övre
delen av bukhålan. Den vätska, de innehöllo,
härstammade tydligen från den i tarmen upptagna födan. I
överensstämmelse med
den då rådande
uppfattningen om levern såsom
organ för blodberedningen
antog Aselli såsom
självfallet, att dessa rör
slutligen inmynnade i levern.
Tjugu år senare visade
emellertid Jean Pecquet
(1622—1674), fransk
läkare, att ifrågavarande
kärl inmynnade i en
särskild behållare; denna
fortsattes i sin tur av ett
rör, bröstgången, som
ledde innehållet i en ven i
nedre delen av halsen. Den vätska, som strömmade
i detta system, fördes alltså alls icke till levern, och
levern behövdes enligt Pecquets mening icke för
blodberedningen. •
Undersökningarna åt detta håll fortsattes närmast
av dansken Thomas Bartholinus (1616—1680) och
svensken Olof Rudbeck d. ä. (1630—1702).
Oberoende av varandra visade de (1650—1653), att
förutom mjölksaftkärlen och blodkärlen ännu andra, med
de förra nära överensstämmande kärl förefunnos i
kroppen, samt att också de inmynnade i bröstgången.
De voro fyllda med en färglös, vattenklar vätska och
kallades av Bartholinus lymfkärl, av Rudbeck
serösa kärl; de hava fått behålla det förra namnet.
Holländaren. Fredrik Ruysch (1638—1731),
professor i Amsterdam, gjorde det genom insprutning av
2. — Ti ger st edi, Medicinens utveckling. ii.
17
Olof Rudbeck d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
