Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medicinens genombrott under nya tiden - 13. Kirurgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppträdde på de ställen, som påverkats av löken, varemot
alla andra ställen utan undantag voro översållade med blåsor."
"Någon tid därefter hade en vid herr de Monte-Jans
garde anställd tysk soldat starkt berusat sig; hans kruthorn
tog eld och han fick stora brännblåsor i ansiktet och på
händerna. Jag tillkallades för att anlägga förband och
applicerade härvid lökar på den ena ansiktshalvan, medan jag på
vanligt sätt behandlade den andra. Vid förbandsbytet fann
jag på den förra halvan, där lökarna anbragts, varken blåsor
eller hudlöshet, medan den senare ansiktshalvan var full av
brännblåsor."
De framsteg, som för övrigt gjordes under här
föie-varande period, kunna icke betecknas såsom
innebärande något grundväsentligt nytt, ehuru likväl
åtskilliga värdefulla vinningar äro att anteckna.
Metoderna att vid operativa ingrepp förebygga och
stilla blödning vunno en avsevärd tillväxt genom den
av Morel år 1674 införda turniketten. Denna består
av ett starkt linneband, som medelst ett vanligt spänne
fästes kring extremiteten och är försett med en
skruvapparat, genom vilken man trycker en skinnklädd
träbit mot huden och sålunda sammanpressar den
underliggande artären. Turnikettens betydelse låg däri, att
blödningen under själva operationen lättare och
fullständigare förebyggdes än då artären tillklämdes
genom tryck med händerna, varjämte det efter slutad
operation var lättare att underbinda kärlen.
Med avseende på förband av sår hade man under
tidernas lopp försökt såväl det ena som det andra,
men allt ännu kvarstod hos det stora flertalet kirurger
benägenheten att mycket ofta byta förband, ja, vissa
gjorde detta principiellt två gånger om dygnet.
Häremot uppträdde Cesare Magati (1579—1648),
professor i Ferrara, och yrkade att, där ingen
särskild anledning annat påkallade, förbandet icke finge
bytas oftare än var fjärde dag. Vid förbandets
anläg-ganoe närmades sårläpparna till varandra. Vidare
förkastade han bestämt användningen av vel och charpi, ty
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
