Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRETAL
Föreliggande ordbok har på tillskyndan av Nordiska Bokhandelns Förlag tillkommit som
ersättning för framlidne professor Wilhelm Wernstedts "Medicinsk terminologi". Den nya
upplagan bygger helt och hållet på Wernstedts uppskattade ordbok och dess titel har vid
utformningen bibehållits, varvid huvudvikten i ännu högre grad än förut lagts just vid den
medicinska terminologien.
Grundstommen i vår medicinska terminologi är ett klassiskt arv, härstammande från den
grekiske läkaren Hippokrates cirka 400 f.kr. och hans landsman Galenos, som 500 år senare
vidareutvecklade terminologien till en hög grad av perfektion. I det bysantinska väldet
avfattades de medicinska skrifterna, mestadels kompilationer av dessas verk, allt fortfarande på
grekiska under det att grekiskan i det västromerska riket alltmer glömdes bort och ersattes
— även inom medicinen — med latin, som cirka 1300 år framöver blev medicinarnas språk.
Med araberna som mellanlänkar började man ånyo på 1000- och 1100-talen studera den
klassiska grekiska medicinen, som genom översättningar över syriska och arabiska fick sin
latinska utformning. Ny kontakt med grekisk medicin fick Västerlandet, när turkarna år
1453 intog Konstantinopel. Bysantinska lärda medförde då i flykten undan turkarna de
gamla mästarnas skrifter på originalspråket och kännedomen om grekisk medicin
fördjupades sålunda genom jämförelser av de latinska översättningarna med originalversionerna.
Den grekiska terminologien fick sålunda åter en fast förankring i Västerlandet, även om de
grekiska ordstammarna fick latinska ändelser.
När medicinen under renässansen började vakna upp från en ofruktbar skolastisk
dogmatik till progressiv forskning, måste nya termer skapas på strukturer och funktioner som
varit okända för grekerna. Med anatomiens och fysiologiens uppsving på 1500-, 1600- och
1700-talen tillfördes terminologien en mångfald nya namn, självfallet hämtade från det då
gängse medicinarspråket latin. Härigenom växte en terminologi fram bestående av grekiska
och latinska element, en sorts latinsk grekiska, som alltjämt består. Eftersom ursprunget på
ordstammarna i denna ordbok i de flesta fall angivits, framgår tydligt vilken dominerande
roll den grekiska terminologien spelar i vårt nuvarande läkarspråk.
Vid sammankoppling av grekiska och latinska stammar får man s.k. hybrida former. I vissa
fall är sådana hybrider oundvikliga, t.ex. när latinska ord, såsom cerebellum, femur, lympha
m.fl. förses med grekiska pre- eller suffix, såsom poly-, meta-, -algi, -tomi etc. Finns emellertid
ett vanligt grekiskt ord med samma betydelse som det latinska ordet, bör man, för att
undvika en filologiskt mindre tilltalande hybrid, välja den grekiska stammen, sålunda
prokto-skopi i stället för recto-skopi. I detta nit rekommenderas dock en viss försiktighet, ty en del
hybrider är så fast inrotade i språkbruket att även en språkligt adekvat ändring kan te sig
allt för aggressiv; alltså säger man hellre append-ektomi än skolekoid-ektomi.
Ehuru föreliggande ordbok, som tidigare framhållits, i allt väsentligt grundar sig på
Wernstedts "Medicinsk terminologi" har en genomgripande revision genomförts i vissa
stycken. Liksom i tidigare upplagor står orden i bokstavsföljd med svensk stavning, där sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
