Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”kärnga” är inte gott att veta, men ansvaret för namnet bär tyd-
ligen folkhumorn, vilken även döpt en annan del av noten, lösno-
ten, till ”särken”. Att kvicka notdragare kunde brodera vidare
på dessa namn är självklart. ”Telnera” voro uppdelade i ”sexdju-
pa”, ”femdjupa”, ”fyrdjupa”, ”tredjupa” och ”tvådjupa”.
I ”kärnga” var notsträngen, en ganska grov tross eller lina fäst.
Den var omkring femton famnar lång och fortsatte i smäckrare
rep, ”töger”, av ungefär samma längd. I ”tögeras” yttersta än-
dar sutto ”träna”, smäckra träspiror av betydande längd.
När dragningen skulle börja, sedan folket samlats i den gry-
ende vintermorgonen, gällde det först att få ut noten med tillbe-
hör till ”nersätet”. Det var ett par duktiga lass på grova kälkar
eller ”drögar”. Vid snöföre kördes med oxar eller häst — de bå-
da ekipagen hette också ”notök” och ”repök” — men vid glansis
drogos lassen av notdragarna själva. I ”nersätet” stoppades allt-
sammans ner, naturligtvis under iakttagande av vederbörlig ord-
ning, och så fördes allt in under isen. Först gingo ”träna”, sedan
kommo ”tögera”, ”notsträngen”, ”kärnga” samt ”telnera”, vilka
fångade in strömmingen och drevo den in i ”karsen”, i vilken den
stannade. ,
Arbetet gick så till, att ”träna”, som voro notens främst gåen-
de delar, på var sin sida av varpet fördes fram från vak till vak,
dragande närmast ”tögera” med sig. ”Trät” pufifades fram av
”träföraren” medelst en tjuga. Försvann ”trät” under isen, tog
”träföraren” en ”krok”, bestående av en krokväxt smäcker träd-
stam eller gren, som vederbörligen bearbetats, trädde ner denna
i närmaste vak och fångade in ”trät” på nytt.
I därför bestämda vakar fiskade ”träföraren” med sin tjuga
upp ”repet” som genast omhändertogs av en ”repere”, som nu
hade att ”repe” tills notsträngen kom upp och vidare tills ett visst
märke på denna blev synligt. Sedan blev det ”drageras” tur att
hugga i och draga fram noten. Vid repningen skulle repet läggas
i ordnade slingor på isen, vilket var en konst som det tog någon
tid att lära. Som ”repere” tjänstgjorde småpojkar, unga flickor
och även ibland äldre kvinnor, ty detta var ett ej särdeles tungt
arbete. Men kallt var det om fingrarna att stå och hantera de
våta repen i kanske 10 å 20 graders kyla. Vantar gick det ej gärna
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
