Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reföljen — officerare skulle vi säga. De fyrtio roddarna kunna
icke avse annat än besättningen på en häradssnäcka.
Det andra stadgandet gäller dråpsböter för brytar, d. v. s. gods-
förvaltare. Efter en uppräkning av bötesbelopp för konungens,
jarlens och biskopens brytar heter det: ”Nu varder dräpt lag-
mans bryte. Han är gill till 6 marker. Då skall han hava stallare
och stekare och fyrtio roddare på egen bekostnad.” Hade däremot
bryten i fråga icke utrustat ledungsskepp gällde icke denna höga
bötessats. Lagen favoriserade således alldeles påtagligt sådana
som utrustade krigsskepp för egna medel.
I olika sammanhang har den svenska jarlen skymtat fram. FEf-
ter att från början förmodligen hava varit sveakonungens ”ståt-
hållare” i de erövrade Götalandskapen, kom denne höge dignitär
att få sina funktioner överflyttade till ledungs- eller rodsorganisa-
tionen. Sedan sammansmältningen mellan landsdelarna någorlunda
fullbordats, förefaller det som om jarlen blivit befälhavare över
ledungsflottan och alla de härader, hundaren och skeppslag, vari-
från krigsskepp utgjordes.
Under den svenska vikingatidens expansion österut var rodsin-
stitutionen förvisso den avgörande maktfaktorn i den svenska ko-
nungens hand. Man behöver blott draga sig till minnes att rys-
sarna kallade svenskarna i öster rus, vilket sammanhänger med
rodd och att finnarna, då de gåva Sverige namn icke funno något
mera passande än Ruotsi också en avledning av nämnda ord. Fin-
nars och ryssars kontakt med vårt land ägde rum just genom Ro-
dens män och Rodens flottor. Också svenskarna i österled åbero-
pade gärna sig själva som rodsmän. Från skoltiden minnes må-
hända en och annan att termen varjag och väring var en gängse
benämning på vikingarna i österled. Och detta är alldeles riktigt.
Språkligt betyder bägge dessa ord ”edsvuren person”, något som
pekar på att krigarna i ledungsskaran voro bundna till anföraren
med en särskild ed — motsvarigheten till vår tids ”krigsmans er-
inran”.
Av bestämmelser här och där i landskapslagarna framgår ett
förhållande av stor vikt — att konungen icke utan folkets hörande
fick påbörja anfallsföretag. Allmogens medgivande erfordrades
för utkallandet av ledung. Gutalagen nämner uttryckligen att
d3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
