Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
månljuset flödar över det läckra resultatet av hans friarfärd till
Britanniens land. Ål
År och sekler gå och nya händelser utspelas på vägen. Gustaf
II Adolf, drottning Kerstin, Karl X, Karl XI — alla herrar till
Sveriges krona har färdats fram här någon gång. I en vision kan
man skymta en smärt pojkgestalt rida fram i tystnaden: Karl XI,
sextonårig, nyss korad till enväldig monark i det gamla Svea rike.
Det är innan denne allvarlige yngling ristat de första raderna i
det epos, som .-börjar med Humleb&eck och slutar med Fredrikshald.
För huru många bondeynglingar och torparpojkar blev icke
denna väg en början till en utfärd av sällsamt slag. Den ändades
kanske en gång i ukrainska vildmarker eller sibiriska snöfält. Från
de små röda stugorna komma linluggiga smålänningar, från lie
och plog drogo ut för att efter en kortvarig rekrytutbildning
skriva historia på polsk eller rysk mark. De sopade undan polska
kronarméer och moskovitiska kosackhopar med samma vresiga
seghet, vilken gjort dem till herrar över steniga vretar; de drogo
vidare eller blevo liggande med brustna ögon långt fjärran från
den griftegård vid hemsocknens vita kyrka, där deras ben i annat
fall skulle ha fått sitt sista vilorum. Genom svält, köld och vild-
marker, över svallande floder och svedda stepper, över stadsmu-
rar och brinnande byar i främmande länder gick deras tåg. Narva,
Dina, Holovzin, Tatarsk, Poltava — de mötte underliga namn,
dessa män som aldrig förut trätt utanför hemsocknens gränser.
När den sista striden kämpats ut kring redutterna vid Poltava; när
den melankoliske Lewenhaupt givit upp spelet vid Dnjepr gick fär-
den vidare mot fångenskap och nya öden. En del av dem åter-
vände måhända en gång; utmärglade och tysta man beträdde åter
den gamla vägen genom skogen, som förde dem tillbaka till den
låga stugans dörr. Över mänga mörknande leder hade deras kosa
gått, men samma väg förde dem hem igen. Över denna gungade
också till slut den grova furukista, vilken blev till den sista fri-
staden för dessa de vida vägarnas och de bistra äventyrens kum-
paner. ;
Tiden rullar och Klio får spetsa sin fjäder mera finskuret för
att pränta nya blad. Brister en hjulaxel under en kaross på den -
gamla vägen höras inga sträva karolinska tonfall ur dennas inre;
T2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
