Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ditionsbevararen, en människa hos vilken de snabbt förflygande
minnena hade en säker gren att vila på. Det är ont om sådana
människor, som mitt i dagens gärning kunna känna sambandet
med fäderna och det förgångna; och därför är det mycket tomt
efter Hjalmar Johansson. Hans bortgång blev en kännbar förlust
för folklivskunskapen, som i honom hade en så rik brunn att ösa
ur, en brunn med de renaste källflöden från nordsmåländsk mark.
Manne Hofrén.
När Hjalmar och jag möttes första gången, vet jag knappast.
"Att det var arkeologien, som förde ihop oss, är säkert. Vi visste
väl om varann, sökte och fann varann på fornminnesmark. Det
tidigaste, säkra minnet hör ihop med upptäckten av den första
hällristningen på Kalmar läns fastland, varmed Hjalmar Johans-
son fick sitt namn som fornforskare bekant.
Vi hade väl pratat forntid då och då, säkert hade vi också till-
sammans nosat upp en älvkvarnshäll här och ett nytt röse där,
men det första storresultatet av banmästarns rekognosceringar i
skog och mark längs privata stickspår från järnvägen kom 1926
med bronsåldersarmadan vid Hammar. Systematiskt hade Hjalmar
då länge, med utgångspunkt från älvkvarnsförekomster och med
ledning av landskapsbeskrivningar, strövat i dalsluttningarna och
skrapat på berghällarna i åkrarna efter hällristningsskepp. Så
köm han en dag sättande, lugn till det yttre som vanligt, men bra
svettig och med ett spjuveraktigt och hemlighetsfullt leende i
ögonen. ”Kom med mej ut till Hammar ett tag, men med det-
samma!” — ”Vad är det då?” — ”Det får du se.” Det slapp nog
ur honom vad hemligheten gällde, innan vi kom fram, men myc-
ket visste jag inte, när vi började skrapa mossa på Hammarhäl-
larna omkring ett par älvkvarnar och en mystisk krumlinje, som
inte kunde vara en räffla efter isen. Där skrapades, där borsta-
des och tvättades. Där synades och granskades och gissades. En
hel eftermiddag. Flera och flera linjer i hällen hittade vi, det
blev ett skepp — det första! — ett till, mindre, och var det ett
tredje? Nja? Men den där kroken då? Mera vatten på hällen! Så
ja, nu skuggar det fint i solblänket. Där är skepp nummer tre
T3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
