Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Farsoterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 Farsoterna.
på torg och allmänna platser och vissa allmänna begrafningsplat-
ser utsagos der de fattiga och de, som icke hade egna grafvar, skulle
jordas. Sjelfva begrafningen tillgick på olika sätt: “Den hedefligaste
är deras, som ätniuta kyrkiogårdarna, de blifva burna af wissa der till
bestälta lijkbärare af Borgerskapet, som af sig komne äro, och ingen
annan förtjenst för den förderfvade Handelen skull weta at tillgå".
Bärarena voro klädde i svart vaxduk och af deras antal “kan man
märka hvilken är hederligare eller ringare". Ett annat sätt var, “när
twenne Gardies-Karlar eller drängar slagit et rep kring Kistan och
så bära den döde till grafven“. De lik, som begrafdes på allmän
bekostnad, inlades 14 till 15 åt gången i en stor kista “som en
lagom Bagarbod, alt wackert swart omstruken", hvilken stäldes
på “den stora Pestwagnen med 4 hästar förespänd" och företräddes
af “tvänne tukthuskonor", hvilka ringde i klockor, vid hvilket
tecken husportarne öppnades och liken fördes ned till den sista
färden. De kastades sedan i stora gropar och beströddes med
kalk. Eller ock fördes 3 till 4 lik på en med en enda häst förspänd
långkärra, hvarvid kusken satt gränsle öfver kistorna med piskan
i ena och ringklockan i den andra handen samt “tobakspijpa i
munnen". Vid den “ynkeligaste processen war den sal. afsomnade
stoppad i en säck, som intet räkte honom, längre än till halsen,
der säcken war tillbunden, så att hufvudet allenast syntes ute,
den tvänne käringar lagt öfver en stång och så bar den sal. dödes
andelösa lekamen till sitt hvilorum". Lika litet här som annan-
städes vid dylika tillfällen uteblefvo rofgirigheten och vinnings-
lystnaden, en formlig handel drefs med de dödas kläder och till-
hörigheter, och liksom i London 1665 plundrades liken på begraf-
ningsplatserna och föröfvades stölder i de öfvergifna husen samt
förekommo många oordningar och mycket öfverdåd. “Pigor och
drängar, pojkar och löst folk, när de få se någon död liggia på
gatan, ställa sig hopetals der ikring och se på liken, eller ock
eljest löpa tillsammans att undra, när liken utbäras och begrafvas".
“De stora groparna stå öppna och intet igenkastas förr än de bli
fulla; löpandes nyfiket folk dit och titta in“. Med gästabud och
utsväfningar sökte man döfva sin fruktan. Man “höll stora colla-
tioner, dansade, och syndigt plägade sig“.
Mot slutet af december aftog farsotens häftighet så att döds-
fallens mängd sjönk från 1600 i veckan till 200. Hela tiden hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
