Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Skapelsen och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 MENNISKAN
sig sjelf och sammanhålles af sin egen oberoende lifskraft, lika klart
är det äfven, att det gifves en ande, som är högre än verlden, och i
hvilken allting lefver, röres och hafver sin tillvaro genom hans kraft
och medelst hans väsens härlighet.
Antingen vi derför höja våra ögon upp mot den lifgifvande solen,
den blå himlen eller det glindrande stjernehvalfvet, eller skåda ut
öfver det böljande verldshafvet, eller träda ut i vårens prakt och
sommarens grönska, eller betrakta ett leende landskap, ett snöigt
vinterfält eller det hvimlande menniskolifvet, eller om vi höra åskans
dunder, eller orkanens dån, eller en vacker menniskoröst, eller fåglarnas
vårsånger; så öfverväldigas vi alltid af en enda tanke, att Gud är stor,
i sin allmakt och vishet så väl som i sin kärlek.
I naturen är allting skönt, så snart det är naturligt, och blott det
naturvidriga är oskönt, emedan det är en afvikelse från Guds sköna
verk. Intet kan sägas vara naturfult, utan allting har sin egen skönhet
efter sitt ändamål, sin verksamhet och sin naturliga bestämmelse.
Hvart och ett i naturen är en fullkomlighet för sig, och ingenting är
odugligt eller afsigtslöst. Men det hela måste man betrakta som ett
organiskt helt, en kedja af förenade länkar, hvilka visserligen existera
eller lefva hvar och en efter sin art, men hvilka dock sinsemellan
hafva ett inbördes föreningsband. Det gifves således i naturen
visserligen en stigande fullkomlighet ifrån det lägre till det högre,
ifrån solgranden till verldskloten och ifrån infusionsdjuret till
menniskan; men hvart och ett för sig är dock sin egen verld i smått, sin egen
fullkomlighet och är anvisadt sin plats till sin egen bestämmelse.
Och ehuru det inom naturen gifves vissa layar, under hvilka så väl
lifvet som de kemiska krafterna utveckla sig och verka, så kan det ej
påstås, att dessa verka endast som ett blindt öde. Ty naturen är ej att
betrakta som en blott mekanik, ett visserligen konstigt, men reguliert
inrättadt maskineri, som drifver sig sjelf och är oberoende af sin
upphofsman. Tvärtom ser man alltför tydligt, att det bakom dessa
naturlagar finnes en hand, som sammanhåller det ordnade hela och gifver
det förmåga att utveckla sig i oändliga skiftningar. Naturlagarne
äro Guds verksamhetssätt, uppenbaradt i verldsaltet, och de kunna
lika litet som Guds eget väsende förändras eller vara annorlunda.
Alla underverk med störandet af naturlagarna äro rent omöjliga,
emedan det skulle vara stridande emot Guds sätt att verka och
uppenbara sig.
För oss menniskor har naturen esh den synliga verläen icke någon
gräns. Ty äfven med vår tids yppersta instrumenter för betraktandet
af stjernelandet ser man, så långt det beväpnade ögat kan hinna med
sin blick, huru det ena ljusa verldsklotet ligger bortom det andra
och den ena nebulosan eller stjernetöcknet bortom det andra, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
