Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Menniskan och urfolken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 MENNISKAN
Menniskan uppträdde således midt i en skön verld, en lustgård med
prunkande blommor, läckra frukter och en leende natur rundt omkring
sig, på det hon måtte njuta af lifvet och af naturens skönheter. Ty
hon är skapad mer för att tänka, leka och med sin verksamhet bereda
sig ett kärleksrikt och lyckligt lif än för att arbeta som ett
lastdragaredjur. Detta senare har hon visserligen gjort till en nödvändighet,
sedan hon numera icke är jordens glada och fria naturbarn, utan dess
arbetande lefnadsträl.
Härvid vilja vi dock icke förneka det menniskan har arbetsförmåga,
utan tvärtom. Ty om också hennes själsförmögenheter äro af den
beskaffenhet att hon måste tänka, ana eller njuta och således lefva inom
idéernas verld, så är dock å andra sidan hennes kroppskonstitution
sådan,att hon desslikes måste hafva en kroppslig sysselsåttning. Åt båda
dessa håll har hon också anlag, hvilka kunna nå en betydlig
utveckling och fullkomlighet. Vi hafva endast velat antyda, att det ej är
hennes bestämmelse att bli en jordisk slaf, utan en fri arbetare både
i tankens verld och på den jord, hon är satt att bevaka och försköna,
för att lyckliggöra sig sjelf och uppfylla ett högre ändamål än ett
förnedradt arbetshjons.
Men om också de första meuniskorna ej stodo så högt som nutidens
menniskor med hänsyn till formernas fulländning och anletsdragens
skönhet, så stod äfven den första menniskan dock vida öfver de andra
djuren i hållning och utseende. Genom sin upprätta ställning, lugna
gång, genom sina fina med mjuk hud beklädda lemmar, var hon vidt
skild från hela den öfriga djurverlden, och hennes säregna och rena
anletsdrag samt framför allt hennes både himmelska och trotsiga blick
måste försätta alla de öfriga djuren i en viss vördnad, häpnad eller
förskräckelse.
Också ser man, att alla djur underkasta sig menniskans herravälde
och blifva antingen hennes trognaste tjenare och bundsförvandter eller
de räddaste flyktingar, hvilka af naturen erkänna hennes öfvermakt
och draga sig undan hennes åsyn till ödemarkerna. Alla vilda djur
utom tummen förenade med en hud till andra fingerleden.
Upptäcktes i vestra Afrika af amerikanska missionären d:r Sauvage 1847.
Lefver i hopar, är vild och angriper menniskor som oroa henne, kan
med ett bett tillplatta en bösspipa. Alla dessa apor vistas i de stora
urskogarna, hafva sina bon i träden och gå, när de vistas på marken,
oftast på alla fyra, och på framhänderna alltid på knogarna med fing-
rarna inåt, aldrig på flathanden. Då de gå på två, eller endast på
bakhänderna, sker det dock i halfkrokig ställning, aldrig raka som
menniskan samt hafva en större och mer hängande mage än hon. I öfrigt
är deras lefnadssätt föga studeradt, men de sägas visa ömhet och
kärlek för hvarandra samt torde led efter led kunna domesticeras. I
Europa lefde äfven menniskolika apor under tertiärtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
