Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Vilden och kulturmenniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 MENNISKAN
uppväxt allt mer och mer till visshet om en kommande förlossare,
som skulle lik en ny verldseröfrare befria det förtryckta judafolket
ifrån främmande ok, återtaga den från Juda ryckta spiran och
upprätta Davids hus till ett nytt rike i det eröfrade Jerusalem*). Att
likval denna tvärsäkra förhoppning aldrig gick i fullbordan,att denna
efter babyloniska fångenskapen mer och mer utvidgade väntan om en
ny konung öfver judalandet blef sviken, detta se vi nogsamt i
judafolkets politiska öden och i den förskingring, som drabbade ett folkslag af
den mest egendomliga och skarpt utpräglade nationalitet, och som till
på köpet gick och högmodades öfver att vara Jehovas egendomsfolk.
Och den hjelte, som der uppträdde för att omskapa menskligheten till
ljus och sanning, till frihet, kärlek och odödligt hopp, uppfylde icke
det ringaste denna judiska messias-idé. Han kom till sitt eget, och
hans egne anammade honom icke, ty han lefde i förakt och dödades
som en illgerningsman.
Men när det i de gamla sagorna berättas, att gudar kommo till
jorden och beblandade sig med menniskorna, hvilka de behandlade
som kamrater eller de intimaste fosterbröder, och med hvilka de till
och med ingingo svågerlag, i det att de gifte sig eller åtminstone lefde
*) Redan hos Esaia, synnerligast efter 40 kap. (den delen, som ej
är skrifven af profeterna, utan efter babyloniska fångenskapen), synes
det, huru messiasbegreppet då hade utbildat sig, och huru man
förespeglade sig, att judiska gudstjensten skulle blifva allmänt rådande,
och att Jerusalem var utsedt som medelpunkt för ett allmänt
verldsrike, som kom att beherska alla folk och göra dem underdåniga eller
lägga dem i fjettrar. Vid Kristi tid kände judarne det romerska oket
ceå tryckande, att det torde kunnat förutses, att detta tillstånd skulle
slutas med uppror och äfven med underkufvande, i följd af romarnes
allmänt kända ütrotningsbegär. Dessa uppror uteblefvo ej heller, lika
litet som de romerska härarne, genom hvilka Jerusalem intogs och
raserades under Titus år 70, hvarvid den judiska nationen
förskingrades. Sedermera lät kejsar Hadrianus (117—138) i grund nedrifva
kvarlefvorna af Jerusalem och uppföra en åt Jupiter helgad stad,
kallad Aelia Capitolina, med ett Venustempel på det sedermera föregifna
Golgata. Vid samma tid (132-135) uppträdde bland de i Judeen
kvarstannade judarna en fantast, som kallade sig Bar-kokba (stjernans
son, efter 4 Mos. 24: 17), utgaf sig för den rätte Messias och marterade
grymt de kristne samt förorsakade ett förfärligt uppror, som
förvandlade landet till en öken, och judarnes sista kraft var slut. Under
Justini regering år 522 uppträdde en annan jude, Dunaas, utgaf sig
för Mose eller Moses son och åstadkom ett uppror i Österlandet. I de
kristnas presterliga skrifter skildras dessa judiska folkens öden såsom
ett förfärligt straff för deras olydnad; men historien, som måste
betrakta allt ur en mer opartisk synpunkt, kan ej dela denna åsigt eller
påstå, att detta mera var ett straff för judarne än för andra folkslag,
som på lika sätt dukade under för öfvermakten. Äfven om judarne
allmänt antagit kristendomen, hade deras öden sannolikt ej blifvit
annorlunda. ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
