Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Vilden och kulturmenniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 MENNISKAN
ningen. Han besöker oss aldrig personligen och stiftar ej heller
förbund med oss såsom med någon hans vederlike, om vi än, såsom redan
grekerna sade, äro af hans slägte.*) Vi äro dock äfven i andligt
håänseende vida ringare än han.
Likväl kan det icke förnekas, att ju äfven Gud besöker oss, fastän
detta icke sker i så materiel bemärkelse som en omedelbar och
personlig uppenbarelse. Han kommer till oss i dagens ljus, i himlens azur,
i vårens prakt och i det glänsande stjernelandet. Vi se hans spår,
hvarhelst en blomma doftar och ett ax sig böjer, och vi höra hans röst
i sommarvindens sus, i lundens sånger och i flodens eller åskans dån,
på samma såätt som vi förnimma den i sanningens ord, i frihetens
tungomaåal och i vårt eget hjerta. I andaktens stilla ro, i bönens frid
och i kärlekens hängifvenhet kommer han till oss med oändlig tröst,
med salighet och med förhoppning.
Och hvem är det, som gifver oss styrka i striden, kraft i frestelsen,
tålamod i mödorna, ljus i sorgen och längtans glåädje i döden, om icke
han, den himmelske fadern, anad i hvarje menniskosjäl och
uppenbarad i kristendomen. På lika sätt har han besökt menniskorna ifrån
tidernas början och gifvit dem ett förstånd att uppodla, ett hjerta att
förädla, en aning om skaparen, om en Gud i menniskan och i
naturen, om en förlossare i döden och om ett annat lif, dit han vill
församla sina barn från alla jordens väder och gifva hvar och en sin
arfvedel af hans kärleks ymnighet.
Stilla och i ostörda betraktelser för sig sjelf skulle äfven naturbarnet
komma till en inre åskådning af gudomligheten och af det
öfversinliga, hvartill så månget frö finnes nedlagdt i vår själ, och vi veta icke,
om ej så varit fallet emellanåt. Men nog får man likväl tro, att det
yttre lifvet förde menniskan till andra tankar, och att hon hellre
lyssnade till hvar och en, som fått infallet att uppspinna orimligheter
och dikta gudasagor, än hon öfverlemnade sig åt ett tyst begrundande.
Vi kunna alltid tänka oss de första menniskornas naturtillstånd, om
icke rent djuriskt, åtminstone som en barndomstid, omedveten, yr,
gläadtig, oskyldigt lekande och utan sjelfkänsla eller synnerliga
reflexioner. Först efteråt uppkommo hersklystnad eller egandebegär och
med detsamma otyglade passioner, hat, vildhet, strider och råhet i
tänkesätten. Man samlade sig i vissa grupper, man kom att göra
intrång på hvarandras områden, och dermed råkade äfven de förut så
fredliga första menniskorna att ligga i lufven på hvarandra och att
skaffa sig passande anförare eller rättare slagskämpar till menniskans
första, men i glömskans natt längesedan begrafna vapenbragd.
Otaliga mansåldrar försvunno måhända likväl, innan menniskorna
A *) Apostl. G. 17: 28. Paulus citerade dessa ord från grekiska poeten
ratus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
