Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Vilden och kulturmenniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 MENNISKAN
Ofta hör man personer beprisa barndomens lyckliga tid, dess tro,
dess oskuld och dess sinnesfrid, såsom någonting vida bättre än hvad
man under mognare år hunnit förskaffa sig genom erfarenhet och
sjelfpröfning. Konsekvensen fordrar då, att man äfven föredrar
vilden framför kulturmenniskan och prisar denne vida bättre och
lyckligare än hon. Ty barnet och vilden kännetecknas båda af enfaldig
naivitet och hafva ett sinne som lätt emottager intryck, men som lika
lätt hyllar det orimliga som rimliga,emedan en liflig fantasi ej är
underkastad förnuftets pröfningar.
Det inses likväl tydligt, att denna föreställning är falsk, och att den
lycka man sjelf känner och förstår att njuta, den tro och öfvertygelse
man tillkämpat sig på förnuftets och sanningens väg, den oskuld, den
dygd och den själsstorhet man vunnit genom strider och frestelser är
vida högre än både barnets och vildens, hvilka ej sjelfva veta, om de
ega allt detta eller icke. Och liksom barnet skulle förgås eller fara
illa utan omvårdnad, så är vildens yttre lif många gånger äfven
beklagansvärdt. Han har att kämpa både mot djuren och elementerna.
Solen bränner honom och förtorkar hans frukt eller hans vattukälla;
han genomblötes af regnet, piskas af stormen, öfverhöljes af sand och
orenlighet, och om han ej bor i ett tropiskt klimat, så har han ännu
flera besvärligheter att utstå i sitt elandes land.
Vi kunna sålunda ej prisa oss nog lyckliga derför, att, om vi än
omhvärfvas af bildningens lyten och villfarelser, hvilka bragt så mycken
nöd, så många bekymmer och beklagligheter i samfundslifvet, vi dock
kunna göra oss delaktiga af kulturens välsignelser. Dock är flertalet
äfven af vår tids folk ett mellanting mellan vil deoch kulturmenniska,
emedan man har för mycket af den förre för att vara civiliserad och
för mycket af den senare för att vara ett oskyldigt naturbarn. Dåliga
folkskolor och uppfostringsmedel, håglöshet och viljelöshet att skaffa
sig vett och kunskaper, samt stolthet, högmod, sjelfförtroende och
egenkärlek, hvarigenom man tycker sig veta nog och vara ett mönster
af duglighet,detta och mycket annat är den mur, som upprest sig
mellan tidehvarfvets vett och folkmassans dåsighet.
Det är likväl icke alltid lärdomen eller ett ensidigt kunskapsförråd,
utan fastmer en mångsidig, en humanistisk bildning med inhemtad
öfversigt öfver sin tids vetande, som gör oss värdiga den ädla
benämningen af kulturmenniskor. Störst är likväl den, som, i hvad
samhallsställning han än må befinna sig, arbetar på menniskornas
upplysning, och som uppoffrar sig för frihet och förädling, för sanning och
menniskorätt. Hans ord skall ej blifva en ropandes röst i öknen, utan
höras genom tidsåldrar, och endast om honom kan man med Leopold
säga, att “en grånad filosof är mensklighetens kung.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
