Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Menniskans tvenne bildningsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX.
MENNISKANS TVENNE BILDNINGSMEDEL.
Menniskan födes endast med anlag, djuret deremot med fullt
utbildade egenskaper, hvart och ett efter sin art. Genast efter sin födelse
kan djuret gå eller röra sig på egen hand, hos fåglarne med få dagars
mellantid; det har samma instinkt som föräldrarna samt tillväxer
fort och kan snart lefva på egen hand enligt naturens anvisningar.
Barnet åter har ingen annan instinkt än att vara ett bihang till
modern. Det måste lära både att gå och tala, både att leka och förstå;
det tillväxer derjemte så långsamt, att nära tredjedelen af en
mansålder åtgår för att barnet skall utvecklas till fullvuxen.
Det nyfödda barnet helsar sin första verld med gråt. Dermed är
likväl icke att beteckna det senare inträdda förhållandet, att
menniskans lif blifvit ett sorgens lif, en verld af tårar, klagan och
vedermöda i det lif, som vi födas till. Barnet talar härutinnan endast sitt
första språk uti det medfödda naturljudet I samma mån som barnet
växer till, kommer glädjen och uppfyller dess själ. Det ler åt verlden
och alla dess underting, ehuru likväl ej medelst samma medvetande
som tänkaren, då han med ett ironiskt verldsförakt behandlar
hvardagligheten eller drager ett humoristiskt skämt öfver skuggorna på
dagens anletsdrag.
Och liksom lifvet i allmänhet har mera rätt till löje än till tårar, så
torde man äfven kunna påstå, att menniskan af naturen är att
betrakta som glädjens och icke som sorgens barn, ehuru hon å motsatta
sidan allt för ofta arbetat på att komma under sorgens och lidandets
förmynderskap. Intet annat djur kan le eller skratta, lika litet som
det kan uttrycka sin sorg genom smärta eller begråta detta lifvets
förkrossande obehag. Endast menniskan förmår att le af glädje och
lyftas af hänförelse, liksom endast hon kan djupt uppröras och gripas af
sorgens makt och af lidandets herravälde.
Ty om också djuren hafva sina egna naturljud eller sina olika tecken
för glädje och smärta, för plåga och välbefinnande, så sakna de dock
menniskans både skrattförmåga och leende uttryck, hennes blick och
omvexlande ansigtsuttryck, hvarigenom hon betecknar hat eller
kärlek, mildhet eller vrede endast genom rörelser i ansigtsmusklerna.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
