Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Behofven och upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 MENNISKAN
för gudalemmar. På sin höjd får man hafva hufvudet och halsen
obetäckta, ty äfven händerna skola skylas med handskar, om man vill
vara rätt fin och uppträda som gentleman inom salongernas verld.
Ja, man har behagat anse detta yttre skydd, ursprungligen
tillkommet mot klimatets hårdhet, såsom någonting grannt och storståtligt
samt är mäkta högfärdig öfver en utstyrsel, som i dag är en
balklaädning, i morgon en disktrasa. Endast barnet bär naturens enkla
klädedrägt i all oskuld och utan ringaste reflexioner eller blygd, till dess
att vi äldre hunnit inviga det uti ärbarhetens mysterier.
Men när nu naturfolken vilja göra sig rätt granna,— ty behagsjukan
har varit med från menniskans begynnelse — så plocka de affälda
fågelfjädrar och fästa dessa i hårtofsarna, samt fläta bälten af fint gräs
eller säf för att hänga hvarjehanda lekverk omkring midjan,såsom man
ännu i dag ser hos vildarne i Amerika och på Söderhafsöarna*). Vilja
de någon gång göra sig ett tält af annan beskaffenhet än en löfhydda,
eller för nöje skull förskaffa sig en slängkappa, så sammansy de
pisangblad, med bast till trådar och med palmbladens hvassa törnen till
synålar eller rättare sylar för bladens sammanhäftning.
På detta sätt förde äfven de första menniskorna sitt lif genom
årtusenden. Och om ej behofvet tvingat dem till andra utvägar, så
hade kanske hela menniskoslägtet på sådant vis ännu i dag gått och
lullat bort sin tid i de varma länderna. Men efter hand som
menniskorna förökades, kommo de äfven att utbreda sig åt flera håll. Det
fans kanske också äfventyrare, som ville försöka sin lycka på annan
ort, och som drefvos af utvandringslustan, liksom man i våra dagar
emigrerar till mellersta Nordamerika.
*) De nakna naturfolken, som antingen äro rent bara eller kring
midjan försedda med ett slags blygselbälte, flätadt af bast, fint gräs
eller rispade palmblad, ofta på ett rätt konstigt och sinnrikt sätt, äro
äfven benägne för andra prydnader än blommor och fågelfjädrar. De
hafva vanligen äfven grannlåter i ansigtet, snäckor, trädstycken,
tillslipade benbitar insatta eller hängda i underläppen, i näsans brosk, i
öronspetsarna m. m. Hos mera konstrika folk bestå dessa i ringar,
liksom de då pryda sig med armringar och halsband, synnerligast
kvinnorna, som alltid varit mera fåfänga än männen. Bruket att bära
ring i näsan var äfven öfligt hos forntida historiska folkslag som kan
ses af 1 Mos. 24:22, 47, der Abrahams tjenare, som för sin herres son
friade till Rebecka, säger: “och jag satte ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes händer” (så heter det efter grundtexten).
Äfvenledes bruka många vilda folkslag att måla eller som det kallas
tatuera sig, synnerligast i ansigtet, stundom öfver hela kroppen, att de
få ett förfärligt vanstäldt utseende, hvilket de troligen tycka är vackert.
Detta sker genom färgade växtsafter, som brännas in eller också
ingjutas genom fin punktering med något hvasst instrument i huden och
de underliggande fina blodkärlen, stundom äfven genom skärning och
sargande. ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
