Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Gudaläran och prestlisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 MENNISKAN
Sjelfva Moses var äfvenledes en forntidens prest, uppfostrad hos
egyptierna, och under den långa tiden han vaktade sin svärfaders den
egyptiske presten Jetros får i öknen, gick han måhända och
utfunderade sin plan att blifva sitt folks befriare och lagstiftare samt
uppgjorde der utkastet till sina lagar, under det att han lärde sig att
och Ormuzd, chaldeernas Beel, syriernas och feniciernas Baal eller
Molok, öfra Egyptens Amu eller Amon, nedra Egyptens OÖsiris och
Jao, thessaliernas Zeus, Attikas Apollo, romarnes Jupiter, ebreernas
Jahve = Jehova, göternas Thor, asarnes Oden och kelternas Balder
synas ursprungligen icke hafva varit annat än gudar under solens
bild, hvilken man dyrkade i lundar, dalar, på höjder eller i dertill
särskildt uppbygda tempelstäder. Af dylika hade man tvenne, som
grekerna kallade Heliopolis (solens stad), en i Egypten, på egyptiska
On (1 Mos. 41:45), samt en i Syrien vid Libanon, på syriska Ballbek,
af hvilka härliga ruiner ännu finnas kvar. Israeliterna hemförde sin
soldyrkan från Egypten och upptogo derför med begärlighet de
angränsande folkens Baal- och Moloksdyrkan. Denne senare hade sin
förnämsta offerplats nära Jerusalem i Hinnoms sons dal (namnet efter
en der boende kanané, Josua 15:8), der stället äfven kallas Tophel eller
Tophet ( = förbräanningsplats), hvarest den ihåliga kopparstoden var
uppstäld, i hvilken menniskor och i synnerhet barn offrades genom
att i den glödgade bildstoden lefvande förbrännas. Molok är således
här densamma som den egyptiska Apis, som äfven dyrkades under
bilden af en oxe. I allmänhet skedde menniskooffer vid alla de råa
folkslagens offerfester. En saga fans hos judarne, att i Hinnoms dal
skulle masken aldrig dö och elden aldrig utslockna (deraf stället hos
Es. 66:24, Marci 9:43—48). Lika barbarisk var den dyrkan, som
egnades åt den syriska och feniciska Astarte (i bibeln Astareth eller
Astaroth), månens sinnebild, sannolikt egyptiernas Isis, grekernas Io och
Aphrodite, romarnes Juno och Venus, nordens Frigga och Freja. Vid
dessa fanatiska Astartefester gåfvo alla kvinnor sig offentligt till pris
åt en och hvar, och de utsväfvande ynglingarne gjorde slut på leken
genom att snöpa sig sjelfva. Hos alla dylika folkslag hade man äfven
sina hemliga prestsällskap, der man iakttog vissa mystiska ceremonier
och hade ett slags ordenshemligheter och dit ingen oinvigd fick
tillträde, hvarför man trodde, att dessa bedrägerier förvarade nyckeln till
hela lifvets gåta och innehade den vises sten. Dessa hemliga sällskap
kallades mysterier. Från Egypten hade de utbredt sig till Grekland
i de bekanta Eleusinska mysterierna. Derjemte hade presterna
uppfunnit så kallade orakel, der man gaf spådomar om kommande ting,
vanligen så dunkla och tvetydiga, att de kunde tolkas på flera sätt.
De äldsta i Grekland voro i Dodona, der en del stora ihåliga ekar gåfvo
ljud eller svar genom någon hemlig inrättning. Mest bekant är oraklet
i Delphi, en prestinrättning med fem valda öfversteprester och rikt
begåfvad med egendomar och skattebönder, hvarest man samlade
ofantliga rikedomar. I templet, som var omgifvet af en mur och låg i
midten af flera små tempel, stod en gyllne trefot, och på densamma
satt prestinnan, som kallades Pythia, och som gaf orakelsvaren. Hon
sades blifva inspirerad af en rök, som steg upp ur en håla under
trefoten. I Rom spådde man af fåglarnas flygt och af offerdjurens in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
