Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 MENNISKAN
arter, som lefva endast en dag eller till och med blott några timmar,
såsom vissa af dagsländorna, och för hvilka ett år eller en månad
skulle vara så långt som en hel evighet.
Äfven en menniska är underkastad samma förgänglighetens lag som
allt annat lefvande, och hon har med all sin konst och allt sitt vetande
hittills förgäfves sökt att upptäcka något odödlighetsmedel, något
botemedel mot ålderdomsaftyning och den slutliga förgängelsen. Den
ena menniskan dör, och den andra växer till, det ena slägtet går, och
det andra kommer. Men denna ständiga vexling är dock i det stora
hela omärkbar och rörligheten densamma, så att lifvet fortgår med all
sin verksamhet utan att förändras hvarken af dem, som födas, eller af
dem, som försvinna. Men för närvarande, då krigen äro sällsyntare
och farsoterna härja mindre starkt är antalet födda betydligt större
än antalet dödsfall, hvilket gör, att jordens befolkning åär i ett ständigt
tilltagande.
Detta är också en den eviga vishetens lag, emedan menniskoslägtet
slutligen skulle dö ut och lemna planeten öde, om förhållandet vore
omvändt. Och om de föddas och dödas antal vore lika, så skulle
jordens ödetrakter aldrig komma att bebos och befolkas eller blifva
uppodlade. Som ett rundt tal antages det,att hela jordklotet har omkring
1,000 millioner invånare, alla raserna inberäknade. Och man skulle
kanske frukta, om befolkningen är i ständigt tilltagande, att jorden
slutligen skulle blifva öfverbefolkad och ingen annan utväg återstå än
att upptäcka medel för utvandringar till någon af de närmaste
planeterna, såvida man icke vill förgöra hvarandra.
Men häremot har samma vishet säkerligen äfven satt en gräns, och
detta utan något ömsesidigt utrotningsbegär å menniskornas sida.
För vår del behöfva vi också föga bekymra oss, ty jorden kan gerna
hafva sin population tiodubblad, utan att derför blifva så
öfverbefolkad, att menniskorna behöfva tränga hvarandra om
försörjningsmedlen. *)
*) Denna förf:s tro, att det skulle gifvas ett botemedel i naturen
sjelf, icke bara i menniskans förståndiga handlingssätt, mot
befolkningens allt för stora tillväxt, torde icke vara vetenskapligt grundad.
De medel, som hittills hämmat folkmängden äro de samma, som
naturen städse brukat, nemligen individernas dödande genom fiender
eller brist på lifsmedel. Men vi hoppas, att krig, pest och hungersnöd
skola vara allt sällsyntare, och att det gifves ett förnuftigare sätt att
hindra folkmängdens skadliga tillväxt än att föda individer, hvilka
måste dö af brist på underhållsmedel. Det är många vetenskapliga
auktoriteter, som anse, att åtskilliga länder redan nu äro tätare
befolkade än att alla kunna lefva ett sant menskligt lif. En högre
morals införande är säkerligen det rätta botemedlet. Då ingen föder barn
till verlden, utan att vara i stånd att sörja för dess sanna uppfostran,
är säkerligen faran för öfverbefolkning förbi.
Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
