Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 MENNISKAN
utslocknar, antingen med ens under lifvets verksamhetstid eller vid
ett långsamt bortdöende på ålderdomen. Ty under det att denna eld
brinner häftigast under ungdomstiden och med ett mera stadgadt
lugn i mandomens och kraftens ädlaste period, så aftaga deremot dess
lågor mot aftonen af lifvet. Krafterna försvagas, lederna styfna,
saftomloppet blir trögt och hårdnaden tilltager allt mer och mer, till dess
barndomen, men med förslöade sinnen, återkommer på nytt, hvarefter
döden inträder, och kroppens jordiska delar förmultna. *) Men denna
förruttnelseprocess alstrar nya lif och de upplösta elementen återgå
med förändrad form uti nya lif, och skänka nya krafter åt uppväxande
slägter, så att man med största visshet kan säga, att den materia, som
nu finnes i en djurkropp eller i en växt, funnits förut hos otaliga växt-
och djurindivider.
Det slägte som i dag lefver, det underhålles och har sin näring af
flydda generationers upplösta beståndsdelar, likväl utan att veta eller
ana, att försvunna växter eller djur hafva fått släppa sina kroppar till
för att underhålla den närvarande och ingå deri såsom lifskrafter och
de oundgåängligaste beståndsdelar. Man säger, att menniskan är stoft
och vänder till stoft tillbaka. Men man kan ock säga, att menniskan
lefver af luft och blir till luft igen. Beggedera satserna äro lika sanna.
Somliga delar af menniskokroppen, såsom kalk, kisel och salter,
återvända visserligen till jorden. Men under förruttnelsen hos alla
organiska kroppar utveckla sig förnämligast kolsyra, ammoniak och
vatten, hvilka flykta bort i gasform och blanda sig med luften för att
kringspridas af vindarna. Sjelfva liklukten och den stank, som alla
ruttnade ämnen gifva ifrån sig, är ingenting annat än gaser från den
kropp, som på detta sätt förvandlas och sönderdelar sig.
Och liksom nya växter uppkomma och hemta sin näring ur det åt
jorden öfverlemnade stoftet, hvarigenom den förmultnade kroppens
upplösta beståndsdelar upptagas och anväandas af nya organismer, så
uppsupa äfven växterna de gaser af kolsyra, ammoniak och vatten,
som öfverlemnas åt luften, för att blifva dem till näring för nya
frukter. Och dessa frukter tjena menniskor och djur till näring,
hvarför de ämnen, hvaraf de bestå, vandra öfver i nya individer.
Vi böra derför alltid påminna oss, att i den luft vi andas, den mat
vi förtära, det vatten vi dricka och de klaåder vi skyla oss med, finnas
beståndsdelar, som tillhört försvunna växter och djur, ja, till och med
*) Märkligt aär det rent fiendtliga förhållande, som i naturen
förefinnes mellan en lefvande och en död organism af samma slag
Lukten af ett lik är för menniskan den mest vedervärdiga lukt af alla,
liksom vätskorna af en död kropp, om de införas i en lefvandes
blodmassa, hafva högst giftiga egenskaper och kunna förorsaka döden En
häst skyggar förfärligt för en död häåst, äfven på afstånd, och vida
mer än för något dödt kreatur af annat slägte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
