Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Stjernhimmeln och verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 MENNISKAN
stjernefattig rymd, ligger 498 års ljusväg från centralstjernan Alcyone
och har 9,934 års ljusväg till vintergatans närmaste rand.
Alcyones afstånd från inre kanten af vintergatan anses vara 3,380
och från den yttre 4,282 års ljusväg. Eller att en solstråle skulle, med
andra ord, behöfva 4,282 års tid för att hinna fram från medelpunkten
till stjernecirkelns yttersta rand och således 8,564 år för att gå genom
hela ringens diameter eller tvärt öfver hela stjernecirkeln. Ja, man
har uträknat, att ljuset från de yttersta stjernetöcknen, som bakom
vår stora stjernering kunna synas i teleskopet, skulle behöfva 90
millioner år för att hinna till jorden, hvilket bevisar, att denna aflägsna
verldstrakt hade fullbildade stjernsystem redan för 90 millioner år
sedan.
Liksom tanken hisnar, när den söker fatta de geologiska
tidsåldrarnas längd, så svindlar den vid stjernerymdens betraktande, ty vi skola
icke tro, att denna ofantliga stjernering vi omtalat, och hvartill vi
höra, samt inom hvilken vi dödliga egentligen kunna anställa våra
observationer, är den enda, och att dermed är ett slut, ett afrundadt
helt, och att ingen synlig verld mera existerar eller kan finnas till.
Nej, tvartom ar detta endast en liten del af det oändliga hela, ty man
kan skåda det ena ljusa stjernetöcknet eller nebulosan, som man kallar
dem, bortom det andra, och af dylika äro redan 3 à 4 tusen
observerade, hvilka hvar för sig kanske utgöra en lika stor stjernering som vår,
så att man häraf kan göra sig ett, om också dunkelt begrepp om
skapelsens storhet och Guds omätliga makt genom denna hans
uppenbarelse för det svaga menniskoögat.
Huruvida kommande slägter med ännu mer fulländade instrument
skola kunna intränga så djupt i denna skapelsens rymd, att en del af
dessa aflägsna stjerneringar låter upplösa sig för att kunna mätas och
vidare öfverskådas, är svårt att afgöra; men otroligt är det icke, då
man sett, hvilka framsteg denna härliga vetenskap gjort endast i våra
dagar. Och då man nu lägger härtill, att dessa stjernor, som man
skådar äfven i vår stjernering, äro blott de större lysande
himlakropparne, samt att flerdubbelt andra finnas, som äro mindre lysande eller
rent af mörka, och hvilka ej kunna ses eller obsorveras, så har man
icke skal annat än att anse skapelsen för oändlig och gränslös, samt
att verldarnas antal ej kan räknas, och att de äro flera än sanden i
hafvet eller oceanens droppar, hvaraf någon alltid skall vara den sista,
det sista sandkornet och den yttersta vattendroppen.
Men härvid står man vid gränsen af sin egen tanke och kan icke
annat än med häpnad nedfalla för den Evige, som skapat allt med
samma vishet och vårdar allt med samma kärlek, ifrån verldssystemen
till infusionsdjuret i vattendroppen, samt bekänna med skalden*), att
hans kärlek är en rymd förutan gräns, hans vishet är en sol förutan
skugga.
*) Assar Lindeblad, Saång vid jubelfesten 1830.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
