Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Gud i naturen och i menniskohjertat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 473
dessa böner till någon mån blifva uppfylda, utan att naturlagarna
derför på något sätt blifva föräåndrade, helst som lifvets tillfälliga
vexlingar tillhöra icke oss, utan Gud allena.
Vi hafva redan till någon del antydt de gamles oriktiga
förestallning om Gud samt prestlärans falska Gudsbegrepp äfven i våra dagar.
Vi tala icke om den tid, då menniskan såsom ett naturbarn tillbad
och dyrkade naturliga ting, framför allt solen och månen, eller om en
senare tid, då hon antog solens och månens gud såsom personligheter
(sådan var judiska folkets gudsdyrkan före fångenskapen), utan om
en tid då menniskan vaknat så mycket till medvetande, att hon antog
en gud som var upphöjd öfver do skapade tingen samt verldens och
tingens skapare och upphofsman. Sådant var judarnes gudsbegrepp
efter babyloniska fångenskapen, sedan en del af detta folk kommit i
beröring med Asiens då mest bildade folkslag. Dit räknas äfven
gudsbegreppet hos Greklands filosofer, synnerligast hos Plato, som hade
mest utbildat det samma och hvars åsigter till stor del öfverflyttades
på kristendomens läror.
Uti de äldsta bibliska sagorna, der man vleserligen sökt att
undandölja folkets äldsta Baals eller soldyrkan, förekommer en gud, som är
endast en österländsk suverän en passionerad, nyckfull och hämdgirig
menniska. Han vistas bland menniskorna som bland sina undersåtar,
bestraffar strångt det första menniskoparet, men ömkas öfver deras
nakenhet och skaffar kläder åt detsamma; han ångrar, att han skapat
menniskorna och förgör dem med en flod, men ångrar äfven detta
beslut samt räddar några undan floden; han gästar, äter och dricker hos
patriarkerna, skrifver lagar åt Mose och ingår förbund med ett visst
folk, liksom stormakterna bruka sins emellan. Detta är i den mest
menskliga form som menniskorna tänkt och diktat sig en gud. Men
efter som råheten försvann, så förhöjdes gudsbegreppet. Gud sjelf
visar sig aldrig mera på jorden, han sänder sina englar i stället att
underrätta förbundsfolket. Så är det redan under domare- och i början
af konungatiden. Slutligen synas ej en gång englarne, utan Gud
uppenbarar sig endast genom drömmar eller syner och endast genom
dylika erhöllo profeterna sina gudaingifvelser. Denna åsigt fortfor
långt in i Nya Testamentets tider, ehuru man ännu bland det lägro
folket trodde på englasyner, hvarom vi af Nya Testamentets skrifter
underrättas.
Grekiske filosofen Plato hade visserligen ett vida högre gudsbegrepp
än judarne, men han begick det felet att anse Gud alltför mycket skild
från verlden, en aflägsen och hvilande gud, som endast genom det
sannas, godas och skönas idéer uppenbarade sig i sinneverlden. Dessa
åsigter kommo kristendomen väl till pass, hvilket framför allt synes
i det gnostiska Johannesevangeliet. Gud, sade man, vill, men kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
