Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Hvad var det egentligen hon ville tänka öfver?
Jo visst, Sjuvalov och Golitsyn. Hvarför var grefve
Andrej, som hon inte kände och inte behöfde, hennes
fästman och ej Valesjka, vännen? Hon hade varit bra dum,
när hon sagt ja, hnn hade ingenting begripit då. Men
nu visste hon hvad det innebar att vara gift.
Förra året i Paris, när de packade — mamma var
inte hemma — hade hon fått fatt på en liten bok i
pergamentband och med guldsnitt, utgifven i Antwerpen.
Den innehöll oanständiga bilder. Hon såar länge på dem,
förvånades och förfärades men förstod ej. Plötsligt förstod hon
allt eller nästan allt. Hon förstod hvarför en gång för många
år sedan, då hon oväntadt trädt in i rummet, moderns
dåvarande vän, den unge generaladjutanten Osjarovski, hade
flugit upp eldröd och med tillrufsadt hår, lik en af de
där oanständiga figurerna, medan åter modern häftigt börjat
banna henne och så när gifvit henne en örfil. Hon
förstod hvarför moderns oräkneliga andra manliga vänner,
främmande herrar, blefvo så förtroliga i sitt sätt — de
togo henne, Sofosjka, på sitt knä, smekte henne och
kallade henne sin lilla flicka, och hon plågades och ängslades
af dessa smekningar. Hon erinrade sig en berättelse i
den gamla »Journalen för ömma vänner»: Aglantin och
Annusjka badade tillsammans i en flod, liksom Adonis
och Venus, sedan grät Annusjka bitterligen öfver
någonting, men Aglantin tröstade henne. »Jag försäkrar dig,
min vän, att hvad du kallar synd är endast en naturlig
njutning.»
Efter de där antwerpenbilderna blef hon sjuk af
fasa och vämjelse. Modern, Sjuvalov, hon själf, alla
människor, hela världen ingaf henne äckel. Valesjka ensam
föreföll heune ren, och hon var viss, art han skulle ha
förstått henne. » Naturlig njutning!» Om naturen var sådan
och Gud själf gjort den sådan, då afskydde hon både
naturen och Gud. Det tycktes henne, att hon var sjuk
och kanhända skulle dö inte af sin sjukdom utan af
detta.
I den angränsande hvita salen hördes röster, som
kommo allt närmare: Sjuvalov och mamtna. Sofia sprang
upp för att fly. Hon kunde inte träffa dem just nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
