Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
sägelse mellan det öfverdrifvet älskvärda leendet och det
bistra vecket i pannan.
Hon kom ihåg hur hon som barn, när hon inte hade
sett fadern på länge och längtade efter honom, i
hemlighet brukat gå fram till bysten och hade stigit upp på
en stol, ställt sig på tåspetsarna och med slutna ögon
kysst den kalla marmorn, tills den börjat kännas ljum,
liksom den besvarat hennes kyssar.
Också nu tryckte hon sin heta kind emot den.
Men hon ryggade tillbaka, en rysning som af dödskyla
hade genomilat henne. Den gulaktiga marmorn hade i
den gulaktiga dagern en färg, som påminde om färgen på
lik. De blinda, hvita ögonen stirrade på henne, och det
var något hemskt i det dubbeltydiga småleendet.
Sofia slöt ögonen och försökte se det lefvande
ansiktet men kunde ej. Det kom öfver henne en sådan
ångest, att hon tyckte hon skulle dö, om hon inte fick
se honom lifslefvande nu genast.
På gatan utanför hördes bullret af vagnshjul. »Pappa!
Pappa!» Hon störtade till fönstret. Men det var
Sjuva-lovs vagn. Han gick uppför trappan. Skulle han
verkligen komma hit, till henne? Hon lyddes. Af några
aflägsna dörrsmällar förstod hon, att han hade gått till
hennes mor. Gudskelof!
Hon fortsatte att se utåt gatan, hoppades alltjämt.
Men där dundrade endast slaktarvagnar, som förmodligen
kommo direkt från slakthuset. Under de våta skynkena
stack det fram blodiga, uppfläkta djurkroppar. Hon tyckte,
att hon kände lukten af rått kött, såg hur det ljumma,
röda blodet droppade ner i den svarta smutsen.
Hon slöt ögonen för att slippa se. Med släpande
steg återvände hon till soffan bredvid spisen och kastade
sig utmattad ner, men för att ej febersynerna skulle
komma igen, stirrade hon nu genom den öppna dörren
oafvändt in i den angränsande hvita pelarsalen, där
konserten hade ägt rum i går. Midt emot dörren satt den
stora spegeln, och den återkastade porträttet af kejsaren
som ung. Ur ett mystiskt, liksom oändligt aflägset djup
smålog den blåögde, blonde ynglingen emot henne med
sitt eviga, dubbeltydiga leende.
Meresjkovaki, Alexander I. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
