Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De långhåriga merovingerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredje och yngste prinsen, Chlodovald, lyckades
Chlodechilde bevara med löftet att saxen skulle användas
på honom; han klipptes och sattes i kloster och blev
det ena av släktens båda manliga helgon; han lever
ännu kvar i namnet Saint-Cloud.
När Chlothachar hunnit bli gammal och började
känna sig krasslig (han var då härskare över allt
frankiskt välde, ensam kvarlevande av Chlodovechs söner),
kom han till Tours, till den helige Martins kyrka, och
gav en större uppvisning i kunglig fromhet. ”Han
gick in till Sankt Martins grav, och där uppräknade
han alla de onda gärningar han genom oaktsamhet
råkat begå, och med mycken suckan bad han att den
helige bekännaren måtte utverka Guds nåd för hans
gärningar och med sin hjälp få avtvättade alla de
synder han tanklöst låtit komma sig till last.” Därpå
begav han sig till sin kungsgård i Compiègne för att
jaga, fick feber och lades till sängs för att dö. Hans
sista yttrande blev mera i merovingisk stil än besöket
hos Saint Martin; när det led mot slutet hördes han
harmset mumla: ”Han där uppe måtte allt vara bra
stor och mäktig, när han kan ta så stora kungars liv.”
Hans fyra söner förde honom med all pomp till
Soissons och begrovo honom i den helige Medardus’ kyrka,
varpå de utan vidare tidsspillan började slåss om
arvet.
Gregorius gör inga kommentarer rörande
Chlothachars karaktär eller utsikter till himmelriket, och
man får intrycket att denne konung, som för läsaren
ter sig som den avgjort mest vedervärdige bland alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
