Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De långhåriga merovingerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med, är det att märka att det så gott som uteslutande
tycks vara kungamödrarna — Brunhilda och
naturligtvis framför allt Fredegunda — som använda sig av
sådan, dels mot varandras hejdukar och såsom ett försök
att utjämna kvinnoarmars svaghet i normala
mellanhavanden med besvärliga stormän, dels — i
Fredegundas fall — när vilddjurshonan mistat någon av
sin späda avkomma och därvid låter läkarpersonal,
förmodade häxmästare, hovfunktionärer och vad
annat hon kan lägga hand på bli ett gravoffer och ett
den blinda vildhetens första medel att lindra sorgen.
Men de långhåriga kungarna själva syssla i regel inte
med dylikt; de dräpa, och därmed nog. Och om det
en gång händer att den gode kung Guntchramn, när
han tidigt en vintermorgon går i mässan, finner en
jättelik obekant stråtrövarfigur snarkande i ett skumt
hörn i närheten av kungens stol, med ett bredbladigt
spjut lutat mot väggen, är det begripligt nog att han
hastigt låter väcka denne grovlemmade snarkare och
önskar få honom klämd ett slag med rep och
vindspel för att vinna klarhet i den egentliga meningen
med detta: huruvida det endast rör sig om ett enkelt
kungamordförsök på fri hand; eller om det till äventyrs
kan vara ett nytt påfund av den oroliga svägerskan
Fredegunda, vars misslynthet mot kung Guntchramn
inte är någon hemlighet och vars metoder äro bekanta,
— en förmodan som då också mycket riktigt visar
sig vara välgrundad. Guntchramns prägel av i
grunden välvillig och fryntlig sagomonark minskas inte
därav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
