Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lakonismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vit i ansiktet, och ur hans ögon kommo tårar, stora
som stritt hagel. Det var ofta så med honom framdeles,
när blodsutgjutelse var i hans tankar.”
Skildrat i mångordigt maner, med emfas och höjd
röst, skulle inte detta skratt kunnat bli så dödligt
betydelsefullt som det nu är. Ett utmärkt skratt av ordrik
karaktär är t. ex. det som åstadkommes av poeten
Rodolphe — Rodolphe med det trefärgade skägget —
i Murgers Vie de Bohême, när han och målaren Marcel
oförmodat finna sig vara ägare till femhundra francs:
”Rodolphe lade nu huvudet tillbaka mellan sina
skulderblad och skrattade: skrattade som parterren på
Théâtre Français under premiären på ’Johanna av
Flandern’... skrattade så, att en teaterorkesters åskor,
ledda av M. Sax, därbredvid endast skulle hörts som
suckar från ett diande barn.”
Utan tvivel är detta en god och fulltonig prestation,
en som inte skulle skämts för sig ens bland Homeros’
hjältar vid något av deras anfall av
mellangärdsskakande glädje; men man imponeras inte därav på
samma sätt som av de fåordiga satserna om den
tankfulle Glums paroxysm.
De gamla islänningarna, alltid älskare av
fåordighet, hade ett särskilt maner — litterärt och kanske
också ofta genomfört i verkligheten — rörande sina
hjältars sista ord: man mottog gärna sitt dödshugg
med någon sentens eller reflexion, ofta av ganska
bisarr karaktär men alltid lugn och fåordig. ”Tre fot
kom jag för kort”, sade Thorolf Kvällulfsson i det
ögonblick då ”svärd och spjut stodo genom honom”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
