Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den romantiska vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle kunna kalla dessa vildmarkens förskräckliga
söner både tragiska och ädla: tragiska emedan de inte
kunde böja sig och anpassas utan måste gå under med
sin ursprungliga miljö; ädla inte på grund av deras
moral eller handlingar — vilka vanligen te sig så
föga ädla som möjligt — utan på grund av någonting
i själva deras väsen, en sluten fulländning i deras
typ och form. Därför förbli de alltjämt högeligen
”romantiska” även hos Parkman, trots all
illusionslös realism i hans framställning — en sorts det
renodlade barbariets aristokrater; vilket visserligen inte
hindrar, att man efter läsningen av hans volymer mer
än väl inser det berättigade i det amerikanska
nybyggarordspråk som fastslog att ”den gode indianen
är den döde indianen”.
Något exempel på att indianer frivilligt eller med
våld vunnits åt kulturen har Parkman inte att bjuda
på; de anammade villigt sådana kulturprodukter som
de hade användning för — skjutvapen, yxor, filtar
och brännvin —, men vad därutöver var, saknade för
dem all lockelse. Missionärer kristnade efter hand ett
antal medlemmar av även de mest svåråtkomliga
stammarna och förmådde dessa frälsta hedningar att flytta
samman i ett antal prästerligt styrda byar i trakten av
Montreal; men dessa indianers kristendom bestod
väsentligen av dop och korstecken och ett fåtal
ceremonier av enklaste slag, och från alla ytterligare
kulturelement höllos de av de franska världsliga och
andliga styresmännen omsorgsfullt isolerade, på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
