Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äreminne över Magliabechi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett krus med vatten, var honom nog. För att inte
under läsningen frysa om händerna, hade han ofta
två glödpannor fastgjorda vid armarna; hans kläder
voro därav sönderbrända och hans händer svedda.
Sådan tog sig Antonio Magliabechi ut, denne
lärdaste bland florentinare, och så levde han. Han var
en mycket onyttig människa och lämnade ingenting
efter sig utom det snabbt bleknande minnet av sin
egen kuriösa företeelse. Till en viss nytta för
vetenskapen var han genom den hjälp han lämnade åt
besökande forskare; hans vänlighet och tillmötesgående
i sådana fall berömmas högt. Men han borde ha skrivit,
klagar den mångbeläste Isaac Disraeli i sina
Curiosities of Literature, där han ägnat honom ett litet
kapitel; Magliabechi, som hade läst allt och som kom
ihåg allt, hade varit rätte mannen att skriva om
litteraturens kuriositeter, säger samme författare
blygsamt.
En ensam litterär komposition av Magliabechi har
man emellertid: en gång i sitt liv författade han.
Storhertigen av Toskana lät slå en medalj över sin
berömde bibliotekarie, när denne fyllde sjuttiofem år,
och omskriften överläts åt Magliabechi själv. ”Läsning
utan eftertanke gagnar föga”, lydde den sats han då
lät gravera runt sin bild. Sentensen ter sig icke
uppseendeväckande, men man kan likväl betrakta den
med en viss vördnad; ty denna sats, totalresultatet
av ett liv som Magliabechis, torde kunna anses som
det mest moget övervägda visdomsord som någonsin
utlämnats till mänsklighetens begrundan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
