Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Moki-indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jj6 trettonde kapitlet.
fienden. Det händer, att hela familjer under denna tid flytta ut på fälten för att
vårda den dyrbara skörden. Slutligen kommer den tid, då den inbärgas och forslas
upp till byn, där axen afplockas och staplas upp i högar på golfven, eller hängas i
taken, uppträdda på snören. Om regnets gud Oma-a har varit nådig och väl
upptagit de till hans ära föranstaltade danserna samt hvarken gifvit för mycket eller för
litet af sina ofta med nyckfull oregelbundenhet utdelade håfvor, så äro visthusen
fyllda, och man lefver bekymmerslösa dagar ända tills kampen mot det torra klimatet,
mot storm och regnbyar, å nyo börjar med nästa sådd.
När kornen skilts från axen, malas de till fint mjöl. Detta sker genom
rif-ning mellan två stenar, af hvilka den ena, som är stor, flat och något konkav, ligger
på marken, infogad mellan fyra upprättstående stenskifvor, som bilda en låda, hvilken
hindrar mjölet att spillas bort. På knä på golfvet framfor denna stenskifva arbeta
de unga Moki-flickorna allt hvad deras armar förmå att rifva majskornen allt finare
och finare. Af mjölet vet den skickliga husfrun att laga otaliga anrättningar. Ett
egendomligt bröd bakas på följande sätt. Mjölet utröres till en tunn gröt, som
med några tag af den flata handen utbredes öfver en underifrån upphettad flat
stenhäll, särskildt för detta ändamål anbragt i ett hörn af rummet. Gröten stelnar
ögonblickligen till en tunn hinna, som försiktigt hoprullas. Rullarna hafva en
blåsvart färg, emedan majsen ofta tillhör en egendomlig blå varietet. De ätas som
bröd, och jag kan af egen erfarenhet meddela, att smaken ej är dålig, ehuru kanske
något fadd i brist på kryddor.
Majs är ej den enda växt, som odlas af Moki-indianerna. I den torra
flygsanden, som århundradens stormar hopat vid foten af mesan, växa hela trädgårdar
af persikoträd, hvilka hvarje år lämna rika skördar af frukt, som dels kokas och
ätes färsk, dels torkas för vinterns behof. Jag fick i byarna mitt lystmäte af torra
persikor. Andra växter, som odlas, äro hvete, bönor, tomater, meloner, spansk peppar
och pumpor. Många vilda växter få äfven bidraga att fylla Moki-familjens visthus.
Frukterna af yucca och af indian fig ätas dels råa, dels stekta i ugnen.
Såsom husdjur hålla Moki-indianerna hästar och åsnor, hvilka användas att
bära bördor, vidare får och getter, hvilkas kött är deras viktigaste animaliska föda,
samt grisar, kycklingar och kalkoner. En Navajo-indian berättade för mig, att Mokis
äfven bruka äta hundar och åsnor. »No like Mokis», sade han, »heap dirt, eat dogs
and donkeys.» Navajo-indianerna, en stoltare och mera krigisk stam, hysa ett visst
förakt för sina fredligare grannar Mokis.
Gatan i en Moki-by företer en brokig och liflig tafla. Husdjur af alla möjliga
slag, tvåbenta och fyrbenta, springa om hvarandra och rota i afskrädet utanför
dörrarna, och midt ibland åsnor, får och grisar leka små nakna pojkar. På taken
sitta grupper af brokigt klädda män och kvinnor, pratande eller sysslande med
hushållsgöromål. Matvaror af alla möjliga slag, majs, pumpor, torkade köttstycken m. m.,
ligga kringströdda öfverallt. Hundar promenera med den mest ogenerade ledighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
