Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Moki-indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moki-indianerna. I 5 j
i Sol-; 2 Majs-; 3 Orm-; 4 Tobak-; 5 Asp-; 6 Tall-; 7 Moln-; 8 Björn-; 9
Papegojeklanen. Moki-indianen har blott en hustru; månggifte är förbjudet. Däremot kan
mannen, när han så vill, skilja sig från sin hustru och taga en annan. Moki-flickorna
betraktas som giftasvuxna vid 10—15 àrs ålder; de lära då själfva få utse en man
åt sig. Alla, som tillhöra samma klan, betraktas såsom bröder och systrar, och mellan
dem är giftermål förbjudet. Barnen tillhöra sin moders klan. För sträng dygd
utmärka sig icke Moki-kvinnorna. Oäkta barn ägnas samma omsorger som åt
de äkta.
Hustrurna hafva hos Mokis en bättre ställning än hos de flesta andra indianer.
De äga husen, fåren, getterna och de öfriga husdjuren, utom hästar och åsnor, hvilka
tillhöra männen, samt dessutom den inbärgade grödan. Dem tillkommer att förrätta
alla göromål inomhus. Mannen kan ej utan hustruns samtycke disponera öfver
något af föremålen, som höra till hushållet. Det är till henne man får vända sig
vid uppgörande af alla köp eller byten. Det är vidare hon, som får sörja för att
huset är i godt stånd. När någon mur behöfver repareras, kallar hon på
grannhustrurna, och med gemensamma krafter bygges och muras. Byggnadsmaterialet,
däribland takbjälkarna, om sådana behöfvas, anskaffas dock af männen. Dem
tillkommer eljest arbetet på fältet; de så och bärga grödan, de äga och vårda hästarna
och åsnorna. Någon vattentillgång finnes ej på platåerna, där byarna äro belägna,
om man undantager några små, smutsiga regnvattenpölar, hvilkas vatten försmås af
alla djur utom fjäderfän. Allt vatten forslas därför af squaws i därtill förfärdigade
stora krukor, som bäras på ryggen upp till mesan från brunnar, som blifvit gräfda
och murade i sanden vid dess fot. Bördor bäras i allmänhet på ryggen med ett
band öfver pannan. Ved forslas till byarna långväga ifrån på åsnornas ryggar, ty
trakten närmast byarna är fullständigt kalhuggen.
Majs är Moki-indianernas viktigaste lifsmedel. På de ödsliga, stora fälten,
som på alla håll omgifva klipporna, på hvilkas kron byarna äro belägna, växer
knappast annat än några tynande buskar. Och dock är det ur denna mark, som
Moki-indianerna år efter år uppdraga goda skördar af majs. Men det kostar dem också
möda, och otaliga äro de svårigheter, med hvilka de hafva att kämpa. Blott djupt
under markens yta finnes spår af fuktighet, och. därför borras vid sådden med tillhjälp
af en sticka af trä ett hål, 40—50 cm. djupt, uti hvilket majskornen nedsläppas.
En af de största faror, som hota den växande majsen, äro öfversvämningar under de
ofta inträffande, ytterst häftiga regnskurarna. För att majsståndet ej skall sopas bort
af den störtflod, som då sköljer marken, planteras alltid 5 à 6 plantor på samma
fläck; de erbjuda därigenom mera motståndskraft. Mot de häftiga vindar, som ofta
svepa fram öfver fälten, jagande framför sig hvirflande moln af sand, byggas
stundom små förskansningar af sten och jord. Då ändtligen axen börja svälla ut och
mogna, komma skaror af kråkor från alla håll för att skörda det rika bytet. Då
är det Moki-pojkarnes tur att hålla vakt och jaga på flykten den glupska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
