Arbeterskornas värld.

Arbeterskornas värld — hur livligt står ej för mitt minne första gången jag fick kasta en blick in i den. Det var en ruskig novemberdag år 1894. Jag kom i något ärende till en nyuppförd korkfabrik långt ute på Kungsholmen, där då ännu ej gatorna voro ordnade, men gröna tuvor helt lantligt omgåvo det höga fabrikshuset. Det var vid tvåtiden på dagen och middagsrasten måtte just ha varit slut, ty då jag kom för att gå in på kontoret, trängdes just en mängd äldre och yngre kvinnor — somliga insvepta i sjalar, andra mera klädda, i hattar och kappor — vid den stora fabriksporten, som portvakten just öppnade. Strax därefter hörde jag maskineriet sättas i gång. Fabriksarbeterskor — nog hade jag reda på att sådana funnos, jag visste ju att kvinnor arbetade inom många grenar av industrin, men jag hade aldrig kommit i närmare beröring med någon av dem. Dock, vid anblicken av den där skaran vid porten, från vilken många par nyfikna ögon mötte den hastiga, nästan generade blick jag sände dem, rördes plötsligt en ny sträng i mitt hjärta. Det var en halvt oförstådd känsla av skuld. När jag uträttat mitt ärende på kontoret, bad jag direktören att få se fabriken. Det blev en instruktiv vandring genom flera våningar. Jag fick se de stora korkbalarna, sådana de kommo från Portugal, jag fick följa korkens styckning och behandling tills de olika slagen av kork förelågo färdiga och sorterade. Det var